Idag väcktes jag av ett mess från en vän som skulle cykla och rehaba sitt knä. Han undrade om jag vill springa jämte. Passade bra med min plan så jag slängde i mig lite frukost och hängde med.

22 grader och full sol fick mig att ta löparrygga och vatten. Misstanke om att det skulle gå fortare nedför fick mig att välja bort Fivefingers. Det är svårt att hinna undvika att grov trampa på sten när det går fort.

Vi gav oss iväg. Jag fick bestämma tempo. Det kändes lagom med 5:10 min/km och han tyckte det var ok fart för rehabcykel också. Vi låg jämsides och pratade. När det kom något möte cyklade han före. Det var en överraskande positiv känsla att ha en cyklist före. Kände mig lite som ett proffs. Är det så här det känns att ligga i täten i ett lopp?

Efter sju kilometer började det kännas lite tungt, men jag höll ihop det hela och dagens drygt elva km gick på 59:59. Lite kul eftersom jag ropade till frun, “jag blir nog borta ungefär en timme”, när jag gav mig av.

När jag skulle kolla loggarna hemma upptäckte jag att varken Stryd eller Strava hade syncats med Garmin så jag fipplade lite i inställningarna och sprang ett 600 meters testvarv. Det fick fart på Stryd, men Strava vill fortfarande inte synca… Alltid är det nåt…