Efter ett par risiga dagar på grund av allergi och maginstabilitet slog jag ihop dagens fikapauser till en kort löprunda istället.

Termometern visade 27 grader, men det kändes inte så hett i skuggan av träden vid sjön. Efter ett par hundra meters löpning kände jag mig tung och seg. Kände en klassisk klump av gubbvad växa till i vänstervaden för varje steg. Det brukar jag ha i högervaden. Konstigt. Efter tre kilometer i normalt löptempo kändes det så stelt att jag övervägde att vända och gå hem. Men eftersom jag nått fram till bokskogen valde jag att springa lite lugnt på stigarna istället. Kanske skulle mjuka stigar kännas bra.

Efter ungefär en kilometers löpning på de mjuka stigarna konstaterade jag att jag haft fel om två saker. Stigarna var inte torra och mjuka. De var förvisso mjuka, men de var blöta och geggiga efter de senaste åskregnet. Och så hade jag fel om vaden. Den blev inte mjukare av stiglöpningen. Så jag kom upp på grusvägen för att springa hemåt.

Framför mig på grusvägen var två män som cyklade och pratade. Till min förvåning så låg de 20 meter framför mig i samma fart som mig. Cyklade de så sakta? Jag kollade på klockan och den visade 5 min/km. Jaha, det var ju inte så konstigt. Så jag sprang på där bakom dem. När det blev nedförsbacke började de rulla lite fortare. Jag följde efter och matchade farten. 4:40. Det kändes helt ok. Efter en kilometer svängde de av och jag fortsatte hemåt. Vänstervaden kändes lite stum, men det kändes ändå lite roligare att springa på så jag fortsatte i samma tempo. Pulsen gick upp i 170 på slutet, men det kändes ändå inte riktigt så jobbigt. Konstigt det där när upplevelsen inte matchar pulsen.