Spring mot cancer

Steg för steg, en löpares kamp mot cancer

Altra Escalante 1.5, träningsdagbok

Mardrömmen

Efter att haft en period med småskador och dålig träning var min form osäker. Men loppet hade varit bokat sedan länge och alla biljetter var redan betalade. Därför hade jag ändå åkt upp till till loppet. Jag hade övernattat hos en vän. På loppets morgon lämnade jag vännens villa för att ta en promenad upp till startplatsen för Hejjarmilen. Jag var lite smånervös och funderade på om jag ens skulle lyckas springa i mål under 50 minuter. Där jag gick och funderade på detta fick jag sällskap av en kvinna i fyrtioårsåldern på väg åt samma håll. Hon frågade vart jag var på väg och jag svarade att jag var på väg till Hejjarmilen.

– Dit ska jag också, sa hon glatt.
– Trevligt och hur planerar du ditt lopp, frågade jag.
– Jag tänker bara springa på. Kanske slår jag min tid från i fjol idag, svarade hon.
– Och vilken tid hade du i fjol, frågade jag.
– Trettio och femtio, men nu måste vi skynda till starten, svarade hon bubblande glatt och började springa.

Jag blev lite chockad av svaret. 30 minuter. Wow! Hon måste ju tillhöra dameliten. Vem var det. Jag försökte hänga på för att få reda på vem hon var, men jag insåg att hon sprang väldigt fort trots att cykelvägen gick brant uppför. Mina ben svarade inte alls. Så jag gav upp och började gå igen. Jag tittade på min klocka och gissade att jag skulle hinna gå till starten och ha ett par minuter kvar. Det skulle bli tight, men jag skulle hinna hämta startlappen.

När jag kom upp till startområdet såg jag en röd liten stuga med en upphäftad A4 lapp på dörren. Jag läste “Sekretariat Hejjarloppet” skrivet på lappen med tjock svart tusch när dörren öppnades och två löpare rusade ut med lappar i händerna. Jag tog ett rejält kliv för att komma in i stugan som stod en bit över marken på det där viset som temporära bodar brukar göra. Där inne stod en man i åttioårsåldern bakom ett vikbord med bordsskiva i solkig masonit. Mitt på bordet stod en gammaldags kassaapparat. Det låg ett kollegieblock på ena sidan och på den andra sidan låg ett en liten hög med lappar av olika storlekar ihopbuntade med ett gem.

– Andreas Lindholm startlapp, sa jag till mannen.
– Jaha, då ska vi se, sa mannen lugnt och sträckte sig sakta efter bunten papperslappar.

Jag tittade ner på min löparklocka och såg att klockan var 10:59. En minut kvar till start! När jag tittade upp såg jag mannen bläddra sakta igenom papperslapparna. Det var en brokig samling lappar. Jag såg vanliga kassakvitton, små handskrivna lappar av rutigt kollegieblock och vikta A4. Ingen av lapparna såg ut som de glansiga förtryckta nummerlapparna man brukar få på löpartävlingar. Jag började undra om gubben tittade i rätt hög när han lyfte blicken igen, såg på mig och frågade.
– Var det Anders sa du?

Pang, jag hörde ett pistolskott gå. Det lät avlägset. Flera hundra meter bort. Det måste varit startskottet. Skit samma, nån minut hit eller dit gjorde inget i min form, bara jag fick startlappen så jag kunde komma iväg.

– Nej, Andreas, svarade jag högt och övertydligt ifall gubben hörde dåligt.

Han började sakta bläddra i pappersbunten. När han bläddrat igenom den en gång till såg han på mig över kanten på sina glasögon med en outgrundlig min.

– Är du säker på att du skickat in anmälan i tid?

– Ja, för flera månader sedan, svarade jag och tittade ner på min klocka igen.

11:05

Gubben tittade på mig igen med samma konstiga min. Såg han besvärad ut? Nä. Var det inte ett litet hånleende i ögonvrån? Drog han ut på det för att retas?
– Konstigt. Vill du leta själv kanske, frågade han mig sävligt.

– Ok, ge mig högen sa jag lite lätt uppgivet.

Jag bläddrade genom högen fort fort. Ett par små lappar ramlade ur högen. Jag följde lapparna med blicken. Det var som att livets film saktades ner till slow motion. Lapparna singlade sakta som stora nyfallande snöflingor ner mot golvet. Jag såg mina händer långsamt och klumpigt försöka och misslyckas med att fånga den ena lappen efter den andra i dess fall mot golvet. När alla fallit till golvet var det som att jag kunde se mig själv på avstånd böja mig ner och börja krypa under runt på golvet för att plocka upp lapparna som flugit ner. När jag fått tag i alla lapparna och rest mig upp igen gick jag igenom lapparna med mekanisk övertydlighet i varje rörelse. Jag läste på framsidan. Vände lappen. Läste på baksidan och la lappen åt sidan. Tog en ny lapp och upprepade proceduren. Ingen av dem var någon startlapp med mitt namn. Det var inköpslistor och anteckningar om arrangemanget. På baksidan av dem stod olika för och efternamn,adress och klubbtillhörigheter. Den sista lappen jag tog upp var ett kvitto från Pizzeria Berno. På baksidan av lappen stod det “Gör anmälan för Andreas Växjö”, skrivet med kulspets”. Det var ingen startlapp. Vad vi tittade i var tydligen högen med instruktioner till den som skulle göra startlappar. Jag visade upp lappen för mannen.

– Jag hann kanske inte skriva ut namn och nummer till dig. Men ta du den med dig och gå till starten nu, sa mannen stillsamt.

– Jag tog lappen i handen som en bussbiljett och stormade ut ur dörren. När kom ut började jag rent instinktivt springa åt höger. När jag sprungit ett tjugotal meter sökte jag med blicken efter något som liknade ett startområde. Jag kunde inte se en människa. Inte en skylt. Ingenting som kunde ge mig en ledtråd till hur jag skulle hitta starten. Jag tittade på min klocka. 11:16. Det var en dryg kvart sedan starten gick och jag visste inte ens var den gick. Skulle jag gå in och fråga gubben?

Jag kände en molande huvudvärk, hade en torr äcklig smak i munnen. Jag frös lite, men kände ändå att jag var svettig i hela kroppen och det hade slagit lock i mitt vänstra öra när jag lyfte på huvudet och vaknade i min säng. Jag hade drömt min första mardröm om löpning. Inte så konstigt för igår upplevde jag ett litet mardrömspass.

Problemen med högerfoten sen nyår avlöstes för ett par dagar sedan av en fruktansvärd träningsvärk och stelhet i vaderna efter comebackrundan i Fivefingers. Igår kändes det som en mer normal träningsvärk och jag hakade på Niklas på en sen kvällsrunda runt Växjösjön för att känna mig för lite. Daniel slöt också upp. Jag kände mig seg i vaderna från första steget. Efter en kilometer mjuknade vänstervaden upp, men högervaden stelande mer och mer. Efter två kilometer kändes det som jag hade en ståltråd istället för hälsena i högervaden. Där framför mig pratade de om ultralopp och träningsläger. Det blev värre och värre och jag kunde knappt följa dem i 5:30-tempot. Jag kände mig ursvag och i helt fel sällskap. När vi rundat sjön fick de fortsätta vidare själva. Jag tog bilen hem igen efter mina smärtsamma 4,4 km.

Idag när jag klev ur sängen på morgonen efter mardrömmen kändes båda vaderna riktigt stela. Höger vaden givetvis klart värst. Känns som att jag kommer att få halta omkring rejält på jobbet idag. Usch, det här var det stelaste jag kan minnas.

    Löpningen i siffror

  • Distans: 4430 m
  • Löptid: 00:24:24 tim/min/sek
  • Hastighet: 10.89 km/timme
  • Tempo: 05:30 min/km
  • puls: 153 slag/min
             är 80% av maxpuls och 71% av HRR
  • Förbränning: 284 cal
  • Stegfrekvens: 175 steg/min

Kommentera

Tema av Anders Norén