Det är överdrivet att kalla det för tradition, men jag brukar försöka springa på julaftons morgon. I år la jag ut ett event på löparklubbens Facebookgrupp och fick med mig lite sällskap.

Steg upp klockan sju och gick och kände efter i baksidan av höger lår. Har haft en golfbollstor öm klump i baksidan sedan jag sprang i skogen med Niklas sist. Skulle det hålla att springa på? Fanns inget annat att göra än att prova.

Martina mötte upp mig på cykelvägen utanför mitt hem och sen sprang vi tillsammans ner till den bestämda startplatsen. Det tog en dryg kvart att springa de tre kilometerna så för en gångs tid var jag på plats i god tid, men det kändes rimligt med tanke på att jag var initiativtagare idag. Ett par minuter över klockan nio hade fyra löpare till anslutit och vi gav oss iväg.

Jag tog täten. Hade bara en lös plan att vi skulle springa på bland villorna för att så många som möjligt skulle få se oss i våra tomteluvor. Efter ett par kilometers slingrande bland husen gick Anders som vanligt upp i täten. Jag bestämde mig för att ta en bild till bloggen. Det höll på att gå riktigt illa när jag skulle stoppa undan mobilen. Istället för att stoppa den i innerfickan stoppade jag ner den i en tygflik i jackan. Mobilen rann rakt igenom, men jag hade tur och lyckade med en reflex klämma fast den med armbågen mot låret. Det var en riktig tur för jag hade inget skal på mobilen idag eftersom den blir så tung då.

Den stela knutan i baksidan av höger lår hade molat lite lätt redan från första steget idag, men det kändes precis likadant nu efter 5 kilometers löpning. Jag hade en mental plan i bakhuvudet att eventuellt bryta och vända om det inte kändes ok efter fem. Det var bra nog för att fortsätta tyckte jag.

Vid tio kilometer ungefär så sprang vi upp för tomtabacken. Gjorde ett ryck för att komma före upp och ta nån bild. Det gick inget vidare. Det blev bara suddigt i löpningen, men det blev en rätt ok gruppbild på gänget sen.

Sen fortsatte vi tillbaka genom stadsdelen Öster och hem mot Teleborg. Baksidan var inte sämre efter femton kilometers löpning, men jag började känna något ovanligt skav i ljumskarna. Det plus att det kändes onödigt att pressa låret mer fick mig att lämna gänget när Anders verkade inriktad på den långa backen. Jag valde en rutt rakt hem genom villakvarteren. Efter en timma, 42 minuter och 17,75 kilometers löpning kom jag hem. Min längsta löprunda en julafton. Det fanns inte i planerna när cancern dök up 2016. Rent generellt sett har jag verkligen sopat banan med mina mål i år.