Inför helgen såg jag inte fram mot löpning alls. Men det vände på lördagen när jag upptäckte att min favoritrunda var isfri. På söndagen blev det ett varv till i sällskap med ett gäng andra löpare.

Det är trevligt att springa i sällskap när det funkar. Oftast brukar dock löparklubben köra på tider som jag inte kan vara med, men det finns ett gäng ultralöpare som brukar messa via Facebook. Egentligen är de alla på tok för starka löpare för mig, men när rundorna passar så att jag kan var med bara en del av sträcka brukar det funka bra. Efter rätt mycket osäkerhet vilka som kunde vara med så blev vi ett gäng på fem man som sprang den dryga milen runt Södrabergundasjön i vinterlandskapet. När vi passerade mitt hus klev jag av. Konditionsmässigt kände jag mig pigg, men sista kilometerna hade jag börjat känna en tendens till skav där mina kallingar korvat ihop sig. Det var länge sen jag råkat ut för något skav, men eftersom termometern visat minus sju grader hade jag tagit kallingar för ovanlighetens skull. Alltså klev jag av för att inte dra på mig några onödiga skavanker.

Eftersom det var så fantastiskt fint tog jag med mig 360 kameran och filmade lite. Det blev inte så mycket innan batteriet la av i kylan. Ska redigera ihop något vackert att dela med mig av så småningom.

Som syns hade jag insamlingsjackan på mig. Så därför blev det 5 kronor per kilometer till Cancerrehabfonden från mig.