Äntligen är videon färdig och publicerad. Så nu kan ni se hur det var att springa Göteborgsvaret 2019. Härligt väder och en hel de goa göbbar var det!

För ett par år sedan var jag väldigt säker på att stora lopp och folkmassor inte var någonting för mig. Jag var nöjd som tjuren Ferdinand under sin korkek när jag sprang runt min sjö. Aldrig trodde jag att jag skulle springa Göteborgsvarvet, aldrig trodde jag att jag skulle filma det och jag trodde inte heller att det skulle vara så jobbigt att få ut filmerna. Det tar en himla massa tid att bläddra igenom en dryg timmes 360video, rendera ut det till film, välja ut klipp, pussla ihop dem snyggt och redigera ihop ljudet vettigt. Det har tagit flera kvällar den här veckan, men nu är det gjort och du kan se resultatet här på bloggen.

Tankar inför Göteborgsvarvet

Jag kände mig tung efter Gävles halvmara den 4 maj och stod över träning några dagar. Kom igång med träningen igen sen, men kände mig allmänt seg och trög. Jag tog en promenad ner till tåget dagen före varvet. För att vara på säkra sidan med min känsliga mage åt jag mina vanliga ricecrispies, banan och drack lite saft inför tågresan upp. Tågresan gick bra. Jag gick från tåget till mässan för att hämta ut startlappen. Mässan var som väntat ett stort säljevent. Jag filmade det, men kände inte att det var så spännande så jag tog inte med det i videon. Det vore skönt att få puls och Stryd-datat loggat utan att behöva ha mobilen på så jag kollade lite extra på löparklockor. Priserna på mässan var samma som nätet så jag skippade det. Det är bäst att handla på nätet för då har man i alla fall två veckors ångertid.

Mitt Göteborgsvarv 2019

Steg upp tidigt som alltid. Sen packade jag ihop löparryggan. Åt två stekta ägg och ris vid tolvtiden och cyklade sedan in från Mölndal till startplatsen. Kände mig lite seg i benen under cyklingen in, men fem kilometer stilla cykling borde fungera mer som uppvärming än belastning.

Gick sedan in i folkvimlet tillsammans med min vän Sven och hittade startplatsen för grupp 8. Jag visste att en kollega från jobbet startade i samma grupp så jag letade efter honom, men utan framgång. Sen slog jag på mobilen för att logga steg med Stryden, klockan för puls och kameran för att filma starten. Det var massor med folk så klart, men jag hade inga problem med trängseln. Alla var glada och det gick bra att kryssa fram i femtempo.

Jag lyssnade på musikens dunk, pratade lite med ett par löpare bredvid mig och humöret steg. I takt med att humöret steg ökade löphastigheten. Kort efter start såg jag Skyltmannen. Det gick för fort och kändes helt fel att stanna så jag nöjde mig med att ge honom en high five. Strax efter det träffade jag på ett par löpande brandmän och ställde ett par korta frågor i farten. I slutet på Slottskogen var jag superpositiv och det gick i 4 min/km. På tok för fort för en halvmara, men allt kändes så lätt och fint i utförslöporna så jag lät benen gå. Inne i majorna träffade jag på löparen Roger, sänkte farten och gjorde min första längre intervju.

Efter intervjun med Roger flöt allt på hur bra som helst där jag kryssade fram i god fart och gjorde små intervjuer i farten. En del blev bra och kom med på videon. Jag var superpigg över Älvsborgsbron och på andra sidan träffade jag på ett par veteraner som sprungit sedan Göteborgsvarvet startade. Det kändes helt klart värt att uppmärksamma dem med att gåjogga sakta och intervjua dem för videon.

Mellan kilometer tolv och femton sprang jag stabilt runt 5:30 i snitt. Gjorde ett par korta intervjuer och allt kändes helt under kontroll. Men när vi rundade Nordstan och började springa uppför Avenyn försvann energin. Jag fipplade med kameran och benen svarade inte. Tyckte jag sprang med samma frekvens, men det gick saktare och trögare. Trodde flera gånger att jag lyckats slå på kameran, men jag hade fått den i fel läge. Så jag gjorde ett par flåsiga intervjuer som inte fastnade på film.

När jag rundade Poseidon-statyn tappade jag orken mentalt. Det första jag tänkte var, “skönt, bara tre kilometer kvar”. Det andra jag tänkte var, “fan – i Stockholm är det lika långt till vid det här läget – helvete”. Mitt positiva inre jag förde en hård kamp med mitt neggo. Neggot hackade hela tiden in bilden “lika mycket kvar i Stockholm” och vid 18 km började jag också bli akut pissnödig. När jag kom in på stadion för målgång var jag så pissnödig att inte ens tänkte tanken att slå på kameran och jag var tvungen att dissa tjejen som erbjöd målgångsintervjuer. Givetvis hade jag velat lyfta springmotcancer där. Men med tunnelseende fick jag av mig sensorn från foten, plockade med medalj och banan och stegade ut i jakt på toaletter. När jag stod där och såg mig om efter toaletter i vimlet kom Niklas. Han frågade hur det gick och jag sa att jag var fokuserad på att hitta en toa. Medan vi gick bortåt upphörde den akuta pissnödigheten och innan jag hittat någon toa var den över.

Sen satt vi och pratade lite i gräset tillsamman med Andy och Ingemar, njöt av solen och väntade in Rasyad som startat som oseedad i grupp 20. När Rasyad till slut kommit (efter en stark insats där han lyckats få en tid på 1:40 trots mängder av löpare att runda) lämnade jag gänget och cyklade ut till min vän Svens familj i Ekelanda. Tillbringade en skön kväll med grillning och ishockey framför TVn, tackade för mig och åkte hem morgonen därpå.

En mycket intressant upplevelse. Nu måste jag ladda om alla batterier, både fysiska, mentala och se över kamera och annan utrustning så att jag klarar Stockholm marathon den 1 juni. Skulle ljuga om jag sa att jag inte är lite nervös, men på nåt sätt ska det gå. Jag ska verkligen göra mitt yttersta för att springa äckligt disciplinerat sakta första två milen och inte ryckas med av någon stämning.