Planen för årets löpning har varit att vara med och genomföra så många lopp som möjligt med gott humör. Att springa på tid inte funnits i tankevärlden förrän i onsdags.

Onsdagens överraskande positiva besked på intervallpasset fick mig att tänka att jag nos borde kunna klara att springa milen under 50 minuter. När den tanken slog rot har jag spekulerat i hur mycket under. En minut? Två? Tre? Fem, föreslog någon. Milen på 45 min känns helt orealistiskt, men jag kanske kan starta i 4:30 min/km och slå av på farten efter nån kilometer?

När jag kom hem från jobbet var det strålande solsken och 16 grader varmt. Jag kände mig egentligen trött och seg, men möjligheten att få springa i kortärmat fick ut mig.

Så jag drog iväg i 4:30 min/km för att se hur länge det skulle hålla. Efter 500 meter kände jag mig pigg. Efter en kilometer var det tungt, men hanterbart. Under den andra kilometern blev det tungt och jag började känna mig törstig och varm. Så jag sänkte farten för att försöka hitta något en lagom slitsam nivå. Det visade sig att jag landade runt 4:50 min/km och den farten höll jag resten av rundan. Det blev alltså fyra kilometer på snitt 4:47 min/km.

Det sägs att man får en extra kick av publiken runt ett lopp, men jag tror väl inte det kan göra så mycket så jag lutar åt att gå ut i 4:45 min/km på söndag och se hur länge det håller. 4:30 var för tufft för mig nu. Eftersom det är seedningslopp kommer jag att skrota min ursprungsplan att vlogga.