Fick ont under trampdynan på höger framfot efter löprundan i tisdags. Har gått och småhaltat lite under veckan och stått över fler löprundor för att kunna vara med på löparklubbens långpass. Idag var det dags för långpasset. Smärtan under framfoten var nästan helt borta så jag ville göra ett försök.

Det mesta av snön och isen har smält bort under veckan. Om man håller sig på asfalt kan man nog hitta isfria och nästan helt torra vägar. Med de förutsättningarna går det att springa i Fivefingers. Om man å andra sidan ska springa på grusvägarna får man nog räkna med is, snö och lera. Då funkar inte Fivefingers, men om jag tar mina JoeNimble kanske jag drar upp smärtan under framfoten igen, resonerade jag med migsjälv.

Misstänker att kombinationen av hårt knöligt underlag och JoeNimbles dobbar i mönstret skapade problemet i tisdags. Eftersom jag inte kunde styra upplägget för dagens runda skulle jag bli tvungen att anpassa mig. Tiden gick, medan jag velade i mitt skoval och samlingstiden närmade sig.

Så jag tog en titt bland mina andra gamla skor i hyllan och hittade mina Nike Free 4.0. Det var urlänge sen jag sprang i dem. De har bred tåbox, bara ett par millimeters dropp och en sula utan aggressiva dobbar.

Drog på mig mina Nike Free och tog ett par provsteg utanför huset. Det kändes bra, ingen smärta i framfoten. Så Nike fick det bli idag.

När jag kom till hallen var det säkert 20 personer där. Den vanliga diskussionen om upplägget leddes som vanligt av Anders P. Upplägget blev ett par kilometers uppjogg och sedan uppdelning i olika tempogrupper.

Klubbens ultrafantom Kimmen drog iväg i täten. Det var länge sen vi sågs så jag gjorde ett ryck och sprang upp för att hälsa och prata lite. När vi sprungit en bit fördelade Anders P gruppen. Kimmen, Andy och mig som låg längst fram utsågs till tempohållare i 5:30-gruppen. Jag hade egentligen tänkt hålla mig i en långsammare grupp, men eftersom jag kände mig fräsh och foten kändes bra så jag sa inget och räknade helt kallt med att Kimmen och Andy skulle axla ansvaret.

Vi började springa igen och det kändes bra på grusvägarna utmed Araby golfbana. Fick lite flashback från den gången jag tänkte dra en träningsmara runt Växjö och fick feeling just här och öste på i 4:30 när jag hade planerat 5:45. Det gav en viss känsla av Deja vu.

Det kom några isfläckar här och där, men det gick bra att undvika dem så när Kimmen stannade och frågade gruppen om underlaget funkade för han hade tänkt att vi skulle springa på vägar av den här typen och att det nog skulle bli lite is och snö under resten av passet kändes det helt ok för mig.

En bit längre fram blev det betydligt mycket mer is och snö. Det fanns inte någon is- eller snöfri yta alls att springa på. Det tog inte många steg innan jag insåg att mina Nike hade nära noll grepp och att det var bakhalt i varje steg. Jag fick öka stegfrekvensen rejält för att hänga med. Bet ihop och tänkte att det nog var en tillfälligt extra snöig sträcka. Den bedömningen var fel. Underlaget fortsatte vara is och snö. Efter en kilometers snölöpning började mina vader stelna och hålfötterna att krampa. Jag låg och halkade en bit efter gruppen och bet ihop för att springa upp i fältet till Kimmen med avsikten att berätta att jag måste släppa gruppen och vika av upp till asfaltsvägarna. Sprang som fan tyckte jag, men tog nästan inte in någonting. En granskning av löploggen visar att jag knappt kom ner under 5 min/km som bäst. Jag halkade i varje steg och när jag kämpat mig upp i rygg med kvinnan som låg sist i gruppen kände jag att jag inte skulle fixa att ta mig hela vägen upp genom gruppen till Kimmen och bad henne hälsa att jag vikt av ifall någon skulle undra.

När jag släppt gruppen valde jag en stickväg som gick mer inåt staden. Halkade mig fram på grusvägen några hundra meter tills jag hittade en asfalterad väg som gick tillbaka. Insåg nu att jag kört slut på vaderna och att det inte kändes bra i höger hålfot. Den här typen av kamp var ett tag sedan jag upplevt, men när jag sprang utmed bilvägarna slog mig tanken att det troligen kommer att kännas så här under större delen av ett Stockholm Maraton. Bra mental träning alltså tänkte jag och lunkade på. Att hantera de stela vaderna var inget problem. Smärtan under höger hålfot ändrade karaktär och gick från kramptendens till ett lätt svidande som påminde lite om när man får blåsor.

Knäppte av klockan vid startplatsen efter drygt nio kilometers löpning på 54 minuter och körde hem. När jag kom hem och tog av mig skorna möttes jag av en bekant syn – en stor vätskande blåsa under hålfoten. Insåg att jag hade tyckt att skorna var för kalla att promenera i och stoppat i en extra sula från Ica. Kanten till sulan stack upp lite. Jaja, det är ändå rätt skönt att vara tillbaka i löpningen och tampas med bekanta småskavanker. Och så blev det ju 9 km träning och 45 kronor till cancerfonden igen. På tal om det så tror jag att jag kan släppa en stor nyhet om Springmotcancer i veckan som kommer.