Det tar emot att ge sig ut att springa. Bara ett par plusgrader, blir blåsigt och molningt. Kallt helt enkelt, så det är bara att på med mysbyxor och jacka. Dagens första kilometer kändes allmänt tung. Där i mitten av allt mörker insåg jag att jag måste rycka upp mig mentalt. Jag brukade gilla hösten förr. Varför gjorde jag det nu och inte då? Är det så mycket lättare att vara positiv när man är i bra form? Jag såg mig omkring och insåg att det faktiskt inte var så dystert, det finns en hel del gula och orange höstlöv som lyser upp i det grå. Det är ju faktiskt fint när man tänker efter.

Humöret lyfte, men löpningen lyfte dock inte. Jag harvade på i seg fart med lätt halsbränna och bestämde mig istället för att sakta ner och njuta av höstfärgerna. Så jag lunkade på i nästan sexminuterstempo. Jag hade vänt efter två kilometer , men inte hunnit så långt in på den tredje när en dam på cykel kom in framför mig från en sidoväg. Det fick mig att minnas min ungdoms dagar. När man var 25 år och gav sig ut och sprang lite mellan volleyboll och innebandyträningar. Då kunde man med lätthet springa förbi de flesta cyklisterna. Det var länge sen jag sprang förbi någon cyklist, men den här damen såg inte ut att knappt cykla ifrån mig i den här långsamma farten. Det gav inspiration till att testa om jag kunde haka på en bit.

Till min stora förvåning tog jag lätt ikapp henne och efter typ bara ett par hundra meter var jag förbi. Konstigt, jag hade ju inte ens tagit i. Hade jag så mycket krafter kvar att jag kunde ösa iväg så fort? Förresten, hade jag känt någon fartvind? Nä. Hmm, då kan jag inte ens ha sprungit under 4.30 min/km. När jag kom hem kollade jag sträcktiden och det snabbaste tempot var 5.22. Haha, komiskt. Jag sprang förbi en urlångsam dam. Nåja, det var inte så oväntat. Oväntat var också att strax efter det började jag få lite kramp i vänster hålfot så även om jag var ganska pigg så avslutade jag efter fyra km idag.

Så blev det en tjuga till i min cancerfond också…