Det har fuckat upp sig lite sen jag skrev att jag skulle springa tre gånger i veckan. Fast om jag klarar ett pass idag och ett i morgon så fixar det sig. Så bäst att springa ett tidigt idag och ett sent i morron, tänkte jag när jag vaknade.
Åt en lite ovanlig frukost på risifrutti, ett päron och några nävar cheeze doodles (som verkar stabilisera magen). Sen iväg utmed sjön, med ryggan på. Vattensäcken skippar jag. Det är så gammal och sunkig att jag nog ska lämna den på återvinningen. Fast en liten vattenflaska räcker som komfortdryck för en kort runda på 4-6 km ändå.
Det gick rätt tungt och segt i starten som alltid. Känningen i höger vad accompanjanjerades av en liten dragning i vänster knä och löparklockan satte tempot till 6:30 min/km. Visst var jag seg, men klockans momentanhastighet var säkert fel som vanligt. Då hörde jag steg bakom mig. Snabba steg. Det var väldigt länge sen någon som verkligen kan springa var på samma runda och bara blåste förbi mig, men nu skulle det utan tvekan hände. Intressant, undrar vem det kan vara. Kimmen kanske, tänkte jag. En lång man tornade upp sig till vänster om mig och sa, “Hej, det måste vara du.”. “Ehh, jo..”, började jag och blev avbruten med “Du springer ju i tåskor och det måste vara du som skriver en blogg. Jag läser den ibland”, fortsatte han. Han hade saktat ner och jag hade ökat farten ett snäpp i och med att han kom upp jämsides. Jag svarade att han borde vara en av min fyra stadiga läsare då. (Fakta: De flesta av mina inlägg har ungefär 3-6 läsare. Några har 1 och ibland slår det till upp mot 30. Misstänker att det gör den till Sveriges minst lästa).
Vi fortsatte framåt och han pratade en del om Fivefingers och att han nu hittat ett par andra minimalistiska skor som var inspirerade av masajerna. Själv har jag inte provat några nya skor på länge. Jag springer på i mina Vibram Bikila LS som verkar helt outslitliga.
Hälen på mina Biklia LS som jag säkert sprungit 500 kilometer i. Bara lite av mönstret har gnagts ner. Jag kan inte riktigt fatta hur hållbar den sulan är.
Han berättade också att han följt min comeback från sjuksängen, skrivit nåt svar ibland och att han hette Nisse. Kul, jag har länge trott att det var någon av mina kompisar som skrivit under pseudonymen Nisse för herr X var en gammal bekant som skojjade. Nisse fanns alltså på riktigt.
Det förändrar inte läget för jag skriver bloggen för att ha en träningsdagbok och inte för att bli en känd influencer som tjänar miljoner på att ljuga om BH:ar, provocera med sexiga bilder eller lägga ut tips på maträtter som kommer att revolutionera ditt liv. Ändå, det var lite kul att veta att något har behållning av något man skriver. Så, det är alltså så här det är att vara en kändis. Efter en dryg kilometers sällskap vek Nisse av för han skulle in mot stan. Tack för uppmuntran Nisse. Jag hade ingen plan, men jag var inte sugen på någon längre runda in runt Växjösjön utan fortsatte bort mot bokskogen.
Vadkänningen blev varken bättre eller sämre ju längre jag sprang och jag började fundera på hur illa det är egentligen. Borde jag gradera mina skador för att hålla koll bättre? Är vadkänningen den minsta nivån på skada? Nä, det skulle nog kunna vara mindre. På ett till fem är nog känningen en tvåa. Den känns, men den är inte oroande. Så slog tankarna över till om jag kanske skulle gradera smärtan i sjukvårdens 1-10. Fast vad betyder egentligen 1-10? När de frågade mig på sjukhuset efter operationen svarade jag att det låg på 7-8 är jag hade som allra mest ont. Man vill liksom spara det sista om det skulle bli helt för djävligt. Fast är man uppe i tio så skriker man nog bara helt oartikulerat så det är nog helt oanvändbart med en skala då. Undrar om det finns någon som vetenskapligt försökt gradera den skalan. Ähh, det får kvitta. jag kallar allt som är hanterbart för känningar och när det gör så ont att jag är oroligt för att det ska förvärras eller om jag inte kan springa så får det räknas som skada eller sjukdom.
Nu hade jag malt på och kommit in i bokskogen så långt att jag likaväl kunde ta min gamla åttarunda. Sprang till mitt gamla vändmärke och såg att det inte längre var 4.0 där träden slutade. Det var bara 3,96 km så jag fick fortsätta 40 meter till. Det här har ju hänt mig flera gånger sen senaste uppdateringen av min Tomtom Runner2. Undrar om den mätte för lång innan eller för kort nu. 1% fel är ju inte så mycket kan tyckas. Men 80 meter extra att springa är en bit så det betyder att jag får lägga på 10 sekunder på mina gamla tider. Idag blev det 8 km på snitt 5.34 ( så Klockans ständiga indikationer på över 6 min var snett ute). Längre än jag hade tänkt mig med tanke på att jag ska springa i morgon, men det får bli så långt jag kan i morgon. Eller rättare sagt så kort som det blir. Avslutar med att bjuda på lite bilder av hur slitna mina favvoskor är nu.
Nisse
Hej, Igen.
Märkligt igår, Jag har efter att följt din blogg i många år, det gemensamma intresset av springa med Five-fingers lockade mig till din blogg en gång i tiden, måste varit 2012-2013, ungefär.
Tyvärr, var jag för ivrig i mitt byte av skor och löpstil, drog på mig skador och känningar som jag fortfarande lider. Men skyller inte det på skorna utan mer på att jag inte tog mig en tiden som behövs för tillvänjning.
I går när jag fick se din ryggtavla så förstod direkt att det måste vara du. Du sprang med ett kort fint löpsteg, som man måste om man ska springa i five-fingers.
Mitt bästa Växjölopp sprang jag med five-fingers, en helt magisk känsla, den dagen var en av de få utan några känningar. Det kändes som jag flög fram. Har sedan den dagen försökt hitta tillbaka till den lättheten i steg och löpning. Men med “vanliga” löpskor går det inte. Som jag sa till dig igår. Med allt för många år i skor med höga klackar så har vi förstört våra fötter och därför är det så svårt att i mogen ålder försöka hitta tillbaka till det vi en gång var skapta för.
Jag ska, om jag blir tillräckligt stark i fötterna igen, prova att åter springa med five-fingers.
Lycka till i fortsättningen, kanske att vi möts igen i löpar-spåren.
Med vänlig hälsning Nisse
Naturliga_steg
Hej. Ja, det tar tid att träna upp sig och som du sa igår så är det lätt att bli för otålig. När det går bra så drar man gärna på lite extra för att det känns kul. Igår sprang jag åtta och det var inte riktigt enligt planen. Det får jag sota för idag för några timmar efter jag sprang stelnade vänsterknät till nåt fruktansvärt. Går fortfarande och halvhaltar lite. En av de värsta överansträningarna jag åkt på.
om att bygga upp sig så de första gångerna jag hade fivefingers på mig gick jag bara några undra meter innan jag fick total kramp. Sen tränade jag med negativ vadpress i trappan, krabban och plocka pennor med tårna. Det var så många muskler under foten som förtvinat under mina år med AirJordans, Asics gel och Adidas adiprene. Det enda viktiga med skorna är att man inte får ont och att de skyddar mot de värsta vassa stenar.
Lycka till. Vi kanske kan planera in någon runda tillsammans i förväg längre fram. Jag dock i lite för svag form för längre rundor, men jag kan ju följa med en bit 😉