Planen var att springa en gång i veckan och en gång på helgen. Lyckades med nöd och näppe klämma in en liten fyra i fredags så det fick bli en åtta idag för att få ihop det. Mitt förminskade tarmsystem har känts lite småinstabilt under hela dagen, men det har det gjort förr och ändå hållit ihop när jag springer så jag bestämde mig för att köra ändå. Du kanske undrar varför jag velar om jag vet att det funkar. Enkelt uttryckt, även om jag lyckats förr så är det mentalt jobbigt att ge sig ut när det redan från första steget känns som att man ska skita på sig. Jag gör det sällan, men så känns det och det är en utmaning att fokusera bort.

Idag fick jag dock lite hjälp av olika distraktioner. För var det ett par tjejer som red på grusvägen. Det känns alltid nervöst och otryggt att passera halvtonsvarelser som kanske kan få spratt och sparka bakut. Efter det blev jag passerad av en ovanlig cykelmotionär. Det var en typ 70årig gubbe som verkade ha hämtat upp både sin blårandiga träningsoverall och 30 år gamla tävlingscykel från förrådet. Han trampade flämtande förbi mig. Ett par tunga och svettiga kilometer senare började jag tar in på en lång blond kvinna i kanske 30 års åldern. Hon såg ut att trippa fram väldigt lättsamt. Jag fick en känsla av att hon aldrig någonsin tagit i och testat hon fort hon kan springa så jag började jag på lite bara för att se om hon skulle få fart. Jag hann aldrig komma riktigt nära innan hon vek av. Känslan var att hon kunde ösa iväg i en jäkla fart om hon ville och trodde på det.

Sen vände jag och plågade mig hem i den 26 gradiga värmen. Ett par gånger på sista kilometerna övervägde jag att slå av på farten eller rent av gå, men jag kämpade mig hem. Blev totalt åtta mycket svettiga kilometer på 44 minuter och snittpuls 165. Jo, jag hade samma stela knutas i höger vad hela rundan idag också. Det är inte behagligt, men nu är jag så van att jag inte är direkt oroad för den längre.