Häromdagen fick lillgrabben en keps med Batman på och när det var halva priset av halva så köpte jag en annan helsvart till mig också för min gamla löparkeps har försvunnit.

Hade bestämt att jag skulle ut och springa på morgonen idag för att undvika hettan, men magen ville inte vara stabil när jag vaknade. Havregrynsgröt gjorde det marginellt bättre. Svårt att veta om det faktiskt finns nåt som hjälper i ostbågarna eller om det bara är placeboeffekten, men det verkar funkat bra på kvällarna så när jag såg en öppen påsen i hyllan tog jag ett par nävar, drack ett glas vatten till och bytte om. Magen kändes stabil efter det så jag gav mig iväg.

Kom inte iväg så tidigt som jag hade planerat, men 28 grader i skuggan var ändå mer än väntat. Satsade på att springa lite lugnare och hålla mig i skuggan av träd så mycket som möjligt.

Hann inte springa många hundra meter innan jag kände mig helt kletig. Armarna klibbade fast i armhålorna och det klibbade och skavde lite överallt. Det fick mig att tänka på Kimmen och alla andra ultralöpare som bara maler på i sommar. Fattar inte hur det är möjligt att springa så många timmar i den här hettan utan att bli helt skinnflådd.

Kom in i bokskogen efter två km. Det var inte ett dugg svalare där. Luften var varm och stod helt stilla. Sprang en km i skogen innan jag vände. Trodde jag. Gpsen visar nu att det var ungefär 1,4. Sen vände jag hem och det var varmt tungt och allmänt segt, men enligt löparklockan höll jag mig i alla fall inte mycket över 6 min/km. Det visade sig som vanligt att livetiderna var snett ute. Efter fem kilometer började det kännas lite stelt i höger knä så jag rätade upp mig och försökte springa på lite bättre rent tekniskt. Då släppte knäproblemet.

Siffrorna från dagens runda visade sig vara 6,7 km på 37,39 snitt 5.37 och en snittpuls på 162 bpm. Inte alls så illa som det kändes.