Många av mina kollegor har stirrat ut på träningspass på lunchen genom åren. Jag har notoriskt vägrat. Jag vill äta min lunch i ro och få något slags avbrott i jobbstressen. Idag var läget lite annorlunda. Det var en vecka sedan sist jag sprang nåt för regnet har öst ner när jag haft tid för en runda eller så det dykt upp andra saker att göra. Så idag när jag satt hemma och jobbade och kollegorna gick och fikade bestämde jag mig för att peta fram fikat till lunchen och ta ett tjugominuterspass före lunch. Sen kunde jag äta lunch medan jag torkade efter duschen. Skulle det kännas vettigt eller bara bli stirrigt?

Sju plusgrader betydde korta tights och långärmad tröja. Svalt först minuterna, men sen kändes det perfekt. Löpningen kändes också rätt så rapp i början. Efter första femhundringen kände jag rent av att jag kanske sprang för fort även för en fyrarunda. Så jag tog bort lite av stegfrekvensen när jag passerade 1 km och aningen längre steg istället.

När jag vände efter två kilometer kände jag mig fortfarande rätt pigg och sträckte på mig lite. Utan att göra något annat brukar det öka farten lite när man gör det utan att det känns tyngre. När jag kom till den lilla uppförsbacken som markerar tre kilometer började jag känna att pulsen nog var hög och sneglade på klockan. Den visade 176 bpm.

Överraskad över den höga pulsen bestämde jag mig för att bara försöka hålla ungefär samma tempo på sista kilometern hem. Kanske var det medvetenheten om den höga pulsen som gjorde att det började kännas lite tungt. Hindrade det mig? Nädå, när jag hoppade över en vattenpöl tänkte jag. Lite hög puls och att det känns jobbigt är väl inget för en som legat inne på kirurgen. Så med ett par hundra meter slog tjurskallen in och jag ökade och avslutade sista biten med en puls på 182 bpm.

Dagens fyra gick på strax under 21 minuter. Ett snitt på under 5.30 min/km. Min bästa tid på fyran sedan efter jag åkte in för cancerbehandlingen. Skönt att vara tillbaka i trenden med nya personbästa igen.