När jag fick besked att jag hade cancer i vintras bestämde jag mig ganska fort för att jag skulle fokusera på allt som var positivt och inte gräva ner mig i svårigheterna. Det lyckades jag bra med och jag är helt säker på att det förbättrade läkeprocessen. Nu när jag är på andra sidan behandlingarna, kvitt tumören och på återhämtningsvägen har det visat sig vara svårare att hålla fokus på det positiva. Det är så lätt att återfalla i sin gamla vanor.

Idag gav jag mig ut för att springa en fyra i behaglig fart. I dagsläget alltså något i snitt över 6 min/km. Sagt och gjort iväg. Varmt väder, lugnt och skönt. Höll en puls runt 160 bpm och till min förvåning fart på 5:40 de första två kilometerna. Vände och kände mig fräsh bortsett från en viss stelhet i vaderna och ljumskarna. Det återkallade ett minne av att jag någon gång testat att springa fort med stela vader. Det hade gått överraskande bra då, tänk om jag skulle göra ett litet maxryck på slutet. Vad skulle jag orka med idag? En femhundring, nja, kanske inte, men en tvåhundring skulle jag väl kunna prova.

Medan jag övervägde detta och saktade ner tempot lite till för att bli så fräsh som möjligt kände jag en bekant äcklig lukt. Var det cigarr? Stanken försvann, men kom tillbaka efter ett par sekunder. Så fortsatte det fram och tillbaka under ett par hundra meter. Fan va äckligt att springa i. Var det möjligen värre än skräcken för mountainbikegubbar? Ungefär när jag tänkt den tanken såg jag en man längre fram som gick med en cigarr i handen. Ville inte ligga längre bakom honom än nödvändigt och gjorde ett ryck för att komma förbi. När jag passerat cigarrmolnet vare det bara knappt femhundra kvar på rundan så jag slog av lite grann på farten och laddade för att maxa på slutet.

När min favoritutförslöpa kom satte jag iväg i högt tempo. Inte riktigt max, men högt. Sen ökade jag gradvis i utförslöpan. Fart vinden kom mot mig. Den ökade. Sträckte på steget, rätade ut händerna och efter en svag böj såg jag en löpare och en cyklist i bredd. Släppte av lite på farten. Cyklisten la sig snett bakom löparen. Jag såg vilka det var. En kollegas döttrar. Den ena är en talang på kort distans och systern var väl träningssällskap. Hade inte energi och luft nog för att ropa hej när jag passerade.

Efter systrarna ökade jag farten igen för att maxa, men då mötte jag en kvinna med barn på cykelsadel och ett par små barn på cykel i släptåg så jag fick sakta in för att ha balans att passera dem med kontroll. När det var gjort hade jag en dryg hundring kvar hem så jag drog upp maxfart direkt. Nu skrek baksidorna på låren och vaderna att det här var jobbigt. Jag struntade i det och högg mig fram med raka sprinterhänder. Hur fort gick de? Nu krämar jag ut det sista. Då ser jag en mountainbike dyka upp på den halvmeterbreda stigen kanske 40 meter framför mig. Fanns inget annat att göra än att sätt hälarna i gruset, stanna och kliva ut i nässlorna.

Mannen som anförde det medelåldersparet var den mest uppfostrade mountainbikaren jag stött på hittils och sa “tack” till mig när de passerade mig där jag stod bredvid stigen bland nässlorna. De cyklade inte heller i det furiösa tempot som många andra mountainbikare, men det var ändå irriterande att behöva avbryta min löpning och tvingas ut i nässlorna även om utgången säker varit värre med en annan mountainbikare så jag tappade mitt positiva fokus och sa sammanbitet “ok, men byt gärna cykelväg nästa gång.”.

Hur fort gick det då? Enligt loggen gjorde jag ett ryck på 4:33 en hundring för att passera cigarrgubben, sen ner på 5 och så upp i 3:25 fram till systrarna och efter cykelfamiljen upp till 3:15. Wow, det var snabbare än jag trodde jag orkade nuförtiden. Så det var positivt.