Idag var det asjobbigt att ge sig ut och springa. Hade en fin serie träningsvekcor med tre pass per vecka fram till den 9 juli. Sen började jag snickra lite hyllor här hemma och då orkade jag inget mer. Orkar ju helt klart mycket mindre i år än förra året före jag blev sjuk. Sen åkte körde vi till Göteborg för lite semester på Liseberg och Ullared. De dagar sög också musten ur mig och sen kom en helg till svärföräldrar i Malmö som följdes av trå dagars snickeri och byggstädning. I går var det klart och jag var helt slut. Idag har jag känt mig konstig och blek hela dagen.

Har aldrig mått så konstigt och varit så nervös inför en löprunda som i kväll. Kan i alla fall inte minnas det. Så gav jag mig i alla fall ut på vingliga ben, med den här lustiga illamåendekänslan som jag aldrig upplevt före jag fick strålbehandlingen i våras. Det är inte exakt samma känsla nu, inte alls, men av samma typ skulle jag säga. Man känner sig äckligt svag, lite vinglig och nästan lite full. Men va fan, nu var jag i alla fall ute så jag kunde lika väl springa tills jag stupade.

Kändes som det gick i slow motion, men tomtomklockan sa konstigt nog 5:30 min/km. Den har visat fel förr, så det var säkert tokigt tänkte jag och kämpade vidare. Ett par hundra meteter blev till femhundra, som blev till tusen och enligt klockan höll jag farten fast jag kände mig helt darrig.

Jag kämpade på och förväntade mig att rasa ihop närsomhelt, men det gick en kilometer till. Vände och kämpade på tillbaka. Klockan visade bara någon sekund över 5:30 i snitt och det blev allt kortare hem. Ju närmare hem jag kom desto mer steg tron på att det skulle gå och att jag kanske också skulle orka hålla farten.

På sista kilometern höll jag inte farten. Jag ökade den. Obehagskänslan och tröttheten var värre än i början, men jag kämpade mig hela vägen i mål och på slutet snittade jag fem blankt. Pulsen gick så klart över 180 och i slutspurten snuddade jag vid 190 bpm. Fan det var jobbigt idag, men det gick ändå bättre än jag hade trott.