Vi är inte stora på att fira midsommar i familjen så det blev en liten löprunda efter jordgubbarna. Idag fick jag sällskap av min son. Någon enstaka gång har han blixtrat till, men för det mesta viker han ner sig mentalt och bryter för grus i skon eller vad som helst. Idag var det annorlunda. Vi sprang lite stilla i 6 min/km ungefär i två kilometer. Vi pratade och han skuttade omkring i slalom över grusvägen. Ibland hoppade han upp och fångade ett löv och när han såg någon stock eller så vid sidan sprang han upp på dem. Jag påminde lite om att han brukar få håll och annat. Då la han sig mera mitt på vägen och sprang på något lite fortare. Jag hängde på bakom och pratade och peppade lite. När det var något mindre än femhundra meter ökade han farten ganska tydligt och tittade bakåt och frågade om det gick fort. Jag svarade att han fick springa den sista biten precis så fort som han vill, men att jag inte orkar haka på.

Jag var rätt trött. Visst hade jag kunnat svara upp på fartökningen om jag velat dra på mig blodsmak och få upp pulsen i 190 bpm, men troligen hade han kunna öka lite mer kändes det som. Och framför allt var det roligt att se honom springa så lätt och fint där framför mig så jag ville inte gå upp och stressa honom heller. Det var en ren fröjd att springa nästan på mitt max och se honom dra ifrån mig meter för meter. När jag korsade “mållinjen” kanske 10 sekunder efter honom visade klockan att jag hade 180 bpm i puls och att farten var nere i under 4 min/km. Härligt. Nu ska det bli intressant att se om han kan hålla i och träna lite regelbundet om jag någonsin kan komma ikapp igen eller om han tagit över som snabbast i familjen.