När jag gick fått veta att jag hade fått cancer och att jag skulle opereras i mars satte jag upp ett mål eller i alla fall en förhoppning om att kunna vara på benen och springa en liten runda i bokskogen i maj. Idag blev den rundan verklighet. I strålande majsol promenerade jag de dryga tvåkilometerna i majsolkenet med stomipåsen.

Jag mötte föräldrar med småbarn som plockade vitsippor och allt var så idylliskt något kan vara på vägen till bokskogen. Precis när jag kom fram till bokskogen kom en man gående med sin hund i koppel på grusvägen. En mountainbikecyklist kom bakom mig och svischade förbi mig och snuddade sedan mannens axel i backen. Han vände sig om mot mig och sa, “de där på cykel är riktigt farliga, akta dig för dem”. Jag svarade honom att han inte behövde varna mig för att jag också nästan blivit nermejad på mina löprundor och att jag funderat på hur det går när de möter hundar i koppel utspridda över stigen.

Han förklarade att de inte väjer för några hundar eller nånting och han flera gånger fått slita åt sig hunden ut i buskarna. Han berättade att han tidigare jobbade i ambulans och att han tagit hand om rejält skadade som krockat med cykel och att det inte är att leka med en krock i 40-50 km/tim med cyklister, men det vet de nog inte för de är totalt hänsynslösa. Jag tänkte på pappan med de små barnen jag mötte tidigare och blev arg inombords vid tanke på att det förr eller senare kommer att drabba något helt oskyldigt barn. Fy, fan det är lite av vardagsterrorism att blåsa på och skrämma slag på alla till fots.

Efter ett kort och trevligt samtal med hundägaren om min cancercomeback och att han brukade springa maraton gav jag mig iväg med löpsteg på min favoritsträcka i bokskogen. Jag sprang lätt i mitt nuvarande tempo på de mjuka lövstigarna. Det var en härlig känsla att veta att det blev en runda i maj som jag hade hoppats. Att det var i 6 min/km tempo spelar ingen roll. Pulsen steg från 140 bpm till 180 på slutet, men idag blev det 3 kilometer och jag kände mig inte helt slut när jag stannade efter bokskogen. Rejält trött, men det var inte heller som att lungorna var fulla med vatten och ville sprängas heller. Så det var ett stort steg framåt jämfört med tidigare rundor. Nu har jag ökat på med 500 meter varje vecka, så om jag håller den här takten kommer jag att springa runt sjön igen om 15 veckor. Att springa med stomipåse är inte alls något besvär. Märker knappt av den även om jag ibland undrar om limmet sitter.