Idag gick jag min längsta runda hittills efter canceroperationen – det blev 6,5 km.  jag gick bort till broarna före min kära bokskog. Så nu är jag nära att ta mig till min favoritplats för egen maskin igen. Ett framsteg i en lång rad av små framgångar och alla avklarade utmaningar jag klarat av nu.  

Att se fram emot att klara av nästa utmaning i kampen för att bli frisk från tarmcancern har varit centralt för mig. Det har jag min löpning att tacka för. Stort tack till alla de löparbloggar och poddar som lyft fram att man ska glädjas åt de meter man har sprungit och inte förfasas eller oroa sig för de som ligger framför.

Några har frågat mig hur jag kunnat se så positivt på nåt så gräsligt som cancer. Mitt har svar har varit och är att jag väljer att se det på det sättet för att jag är säker på att det kommer att göra uppgiften lättare och att en positiv inställning om inte stärker immunförsvaret så försvagar den det i alla fall inte som en negativ och deprimerad inställning gör. Har det varit svårt? Nej, faktiskt. Kanske har det berott på att läkare och sjuksköterskorna i min närhet har framhållit att min prognos att bli botad hela tiden har varit väldigt god och att behandlingen varit uppdelad i små steg som jag kunnat pricka av  och glädjas åt.

I de stunder som varit plågsammast och jobbigast som till exempel när jag blev uppblåst med gas i magen för att röntga tarmarna och efter en stunds plågor fick veta att det var ungefär dubbelt så lång tid kvar frammanade jag en bild från ett jobbigt långpass där tröttheten och smärtan gick över i en slags meditation. När bilderna av den slingriga grusvägen, de stumma vaderna och motvinden kom in i huvudet så försvann det mesta av smärtan i magen och slutet av undersökningen gick snabbare.

När jag sedan kom in på lasarettet för operation överraskade jag till och med mig själv. Jag har tidigare bara legat inne för operation en gång i livet, då var det öronpolyper som skulle tas bort. Det enda minnet jag har av det var att solen sken in genom sjukhusfönstret och att jag fick äta glass. Så jag har en varm känsla till själva sjukhusbyggnaden. Denna gamla fyrkantiga ljusmålade betongklump med inredning i bok fyller mig med en sorts nostalgisk värme. Jag lät den känslan bära mig hela vägen från det att jag tog av mig mina kläder tills dess att jag satt tvättad i operationskläderna utanför operationssalen och väntade. Jag var helt lugn ända tills jag såg alla läkare och sjuksköterskor passera framför mig i korridoren. Då slog det mig att det bara fanns jag som satt och väntade och att alla dessa sterilt omklädda människor gick in för att de skulle behandla mig. Det fick mig att inse allvaret och vad de faktiskt skulle göra med mig. De tankarna fick dock bara existera någon kort minut för sedan fick jag komma in och lägga mig på operationssängen och en narkossköterska kom och satte en nål i armen och började pratade med mig, det var något bekant över honom så jag frågade om han spelat innebandy. Det hade han, men åldersmässigt matchade det ändå inte riktigt så kanske hade vi inte mötts där, kanske hade jag bara sett honom på Ica, men det kvittade för det räckte för att byta fokus. Sen kom läkaren in och sa att jag strax kommer att somna in. Strax betydde typ två sekunder. Sen minns jag inget mer förrän uppvaket.

Jag vet inte hur många timmar jag låg på uppvaket, men i princip hela eftermiddagen tror jag. Det känns som en overkligt lång tid för jag minns att så fort jag slog upp ögonen så stod det en sköterska och tittade på mig och undrade hur jag mådde. Jag tyckte jag mådde rätt ok. Sen fick jag titt som tätt frågor om jag var törstig eller ville kräkas. Ibland ville jag ha vatten, men kräktes gjorde jag aldrig. Låg i ruset av narkosen och allt kändes väldigt positivt. Jag var över på andra sidan och det kändes väldigt tryggt att ha någon som verkade vaka över mig non stop.

Under natten flyttade jag sedan upp till en vanlig avdelning. Det var tur att jag var så medicinerad och trött för jag hade en olycksalig rumskamrat i en äldre dam som både hade svåra plågor och kanske en ännu värre saknad efter sin man. Jag vet inte om jag vaknade av mig själv eller av hennes stön eller att honom ropade hans namn, men det plågade mig att höra. Lyckligtvis somnade jag om ganska fort.

På morgonen flyttade de den plågade damen och kort därefter fick jag sällskap av en kvinna som jag gissar kan varit 30 år ungefär. Hon hade ett stort bandage runt huvudet, hon kräktes lite av och till, men piggnade till fort. Och efter några timmar var hon uppe och gick runt i rummet. man vet inte riktigt om man ska prata med sin granne eller inte så jag låg och funderade på det till in efter lunch. Sen började vi prata lite om just ingenting speciellt. Jag minns inte alls om vad, men det ändrade sig efter att läkarna gått sin rond och att de berättat att min operation gått bra och att de tagit bort tumören som planerat. Då konstaterade hon att hon inte kunnat gissa att jag låg inne för en så stor operation för jag såg inte så blek och svag ut som andra cancerpatienter. Efter det tyckte hon inte att det var så konstigt att jag inte var uppe och gick.

Senare på eftermiddagen första dagen på avdelningen kom en sjuksköterska och tyckte att jag skulle upp på benen. Då kände jag mig helt svag och kände mig allmänt uppbunden av slangarna från katetern och bloddränet, men hon var så peppande och positiv att jag kände mig tvungen att försöka även om jag misstänkte att jag skulle svimma i en hög på golvet. Jag tog mig upp ur sängen med den där sjukhusrullningen man ska och upp på benen. Det gjorde ont som fan i såren och benen var tyngre än aldrig någonsin. Sjuksyster sa att vi kunde sikta på toan. 10 meter bort. Jag fokuserade på varje steg. Ett, två, tre, fyra, fem och sex steg. Sen tyckte sjuksköterskan att det fick räcka och vi gick tillbaka.

Dagen efter kände jag mig en hel del piggare och tänkte att jag skulle gå till toan. Så när sjuksköterskan kom skippade vi rullatorn och jag gick själv med henne jämte fram och tillbaka till toan. I sängen jämte hade jag fått sällskap av en äldre dam som också hade gått igenom en bukcancer operation. Hon låg någon dag efter och tyckte det var hopplöst att bara precis orka sätta sig upp på sängkanten. Då berättade jag att jag var lika svag första dagen och att hon säker kommer att vara dubbelt så stark i morgon och gå ett par steg då. Hon tvivlade, men dagen efter gick hon ett par steg och konstaterade glatt att jag hade haft rätt och att det kanske kunde ligga något i att glädjas åt framstegen i stället för att känna efter. Det var lika roligt att kunna peppa henne som att själv komma på benen.

Så det jag har lärt mig av löpningen om att se varje steg som en framgång och inte fokusera på problem längre fram har jag haft stor nytta av i kampen mot cancern.