Tisdagen den 14/3 låg jag på operationsbordet och fick tumören och en bit av tarmen bortopererad. Dagen därpå var jag svagare än jag någonsin varit förr i livet, med det är viktigt för återhämtningen att komma på fötter så med stöd att en avancerad rullator och en sjuksköterska tog jag fem fruktansvärt jobbiga och stappliga steg. Sen blev det sängläge igen.

Dagen därpå var jag inte alls sugen på att gå nåt, men sköterska Ingela var obeveklig och positiv och tyckte vi skulle gå ut i korridoren en sväng. Så upp igen. Vi kom faktiskt ut till korridoren och tog ett par tre steg innan vi vände in igen.

Dagen därpå gick jag själv ut till korridorsdörren utan stöd på förmiddagen och på eftermiddagen kände jag mig superstark och gick ut i korridoren och till dagrummet flera gånger. Stark är ett väldigt relativt begrepp. Tänk att man kan känna sig stark av att få 30 meter stillsam promenad. Det visar om något att vår upplevelse oftast är mer mentalt än ett faktiskt tillstånd.

På lördagen fick jag åka på permission hem och då gick det om än stillsamt och plågsamt att gå några hundra meter till bilen.

Nu i måndags blev jag utskriven. Så nu går jag lite stillsamt runt i hemmet. Det är en hårfin balansgång mellan att ta smärtstillande (som har sina nackdelar) eller inte som påverkar om jag orkar med agrafferna och andra smärtor för att gå eller om jag fastnar i TV-soffan, men nu är jag i alla fall på väg tillbaka från den  absoluta nollpunkten.