Motivationen för löpning har varit låg länge, men var lite på väg upp när semestern började då jag råkade ut för ett par otrevliga möten med mountainbikedårar. Det släckte lusten att springa min gamla runda runt sjön och sänkte även den övriga motivationen. Idag har jag gått runt och haft huvudvärk. Det har jag tidigare lyckats bota med en löprunda. Så det var hög tid att masa mig ut igen, men var skulle jag springa? Var är det garanterat fritt från mountainbikdårarna? Jo, på cykelvägen. Jag har aldrig sett någon form av cykeltävling/träning på cykelvägarna. Där dominerar damer med cykelkorg och barn med ryggsäck eller i fotbollskläder. Så jag bestämde mig för att ta en runda på asfalterade cykelvägarna och runt Växjösjön istället.

Startade i femminutersfart ner till Växjösjön. När jag kom fram till Växjösjön kom det en löpare i blått in från en annan väg så jag kom in cirka 50 meter efter honom. Gissningsvis yngre än 30år och han såg ut att springa på i ett rätt bra tempo. Inte elitfort och inte med nåt fjäderlättsteg, men snabbare än snittet så jag tänkte att jag kunde testa mig lite och hänga på. Ökade på mitt tempo och undrade om jag tog i för mycket och skulle börja ta in, men nejdå. Jag snarare tappade lite. Sneglade på pulsklockan som visade ett temposnitt på drygt 4.30. Sträckte upp i höften och tryckte på lite till för att inte tappa på honom. Efter en halvminuts löpning kändes det som att jag tog in lite. Tittade på pulsklockan som låg på prick 4:30 min/km. Det går inte riktigt att lita på den momentana hastigheten.

Så höll det på i två kilometer. Jag höll mig nästan på precis samma avstånd från honom och med nästan precis 4:30. Ibland låg jag några meter närmare och ibland gled han ifrån lite. Att öka tempo för att knapra in kändes som en garanti för att spränga mig. Ju längre det gick desto säkrare blev jag på att jag skulle bli tvungen att släppa. Utan att jag riktigt märkte det sänkte jag tempot en aning efter att jag hängt honom två kilometer och efter 2,5 när vi kom in på den slingrigare biten bakom simhallen låg mitt tempo närmare fem minuter och jag tappade synkontakten med honom.

Jag kände mig sliten och att jag inte kunde öka för att ta ikapp. Jag tittade inte på pulsen då, men nu när jag tittar på loggen så ser jag att jag låg runt 175 bpm. Så det var helt rätt beslut att inte öka tempot något. Jag lät tempot sjunka en aning istället och såg aldrig till den blå löparen mer. När jag hade rundat Växjösjön och passerat BKtorpet sneglade jag på klockan och såg att jag sprungit 7 km på strax över 34 minuter. En bit under 5 minuter i snitt för hela rundan. Ett bättre snitt än oftast så 4.30haren eller att jag sprungit mest på slät bana och en del asfalt hade gett mig lite bättre tid än vanligt trots en allmänt seg form. Det fick mig och bita ihop lite för att klara 8 km under 40 minuter också. Benen var inte slut, men flåset var dåligt så det var asjobbigt.

Jag trodde jag skulle ha mer marginal, men jag klarade mig inte så långt under 40 minuter. Sen var det bra 200 meter kvar hem. Enligt min gamla mätning med iPhone är rundan ungefär 200 meter längre. Konstigt det där. Nåja, det var skönt att det blev en runda och skönt att den även botade huvudvärken.