För ett par veckor sedan kändes det som att jag var på väg tillbaka mot rimlig motionsform. Senast jag sprang var dock ett bakslag. Blytungt pass på alla sätt. Sen dess har jag inte haft möjlighet att spring på grund av extremt mycket jobb, men idag var nya webbsajten lanserad och jag bestämde mig för att dra ut på en runda. Det drog till i ljumsken när jag tog på mig tightsen vilket fick mig att tveka. Var det värt att ens försöka?

Jo, jag skulle ut. Gav mig och fick vanka fram och tillbaka i väntan på att TomTom skulle hitta satelliter. Det vanlig GPSproblemet när det finns lite mörka moln. Just när jag var på väg att ge upp hoppet hittade den signal och jag gav mig iväg.

Ljumsken ömmade lite, men efter ett par hundra meters försiktig löpning försvann det. Sen sprang jag på i normal fart en kilometer tills jag fick en liten gick i en kort nedförsbrant. Det gav spritt i benen och jag rusade på. Jag ökade, ökade och låg rätt snart på maxfart. Blodet rusade ut i händerna och pulsen dunkade när jag svischade fram på grusvägen. Efter typ hundra meter tröt glädjekicken och det blev jobbigt så jag slog av till normal fart igen.

Sprang vidare och ganska snart fick jag tillbaka energin och ökade farten till en behaglig löpfart. Ca 500 meter före min vändpunkt vid 3 kilometer mötte jag en löpare som jag uppfattade som seg och långsam. Det gav dagens andra tokknäpp. “Undrar hur långt jag behöver springa för att komma ikapp honom om jag ökar fart lite”, tänkte jag. Så jag ökade ett snäpp och såg 4.05 på TomTomen. I fyrafart borde jag väl hinna upp honom på tre kilometer. “Men troligen svänger han väl av efter 1,5 mote Söder, han ser ju inte ut som någon långskubbare och jag har typ 1000 meter att ta in”, tänkte jag. Tankarna pendlade, men så länge jag inte kände mig dödssliten och Tomtomen visade siffror på fyra så levde nyfikenheten.

Drygt två kilometer senare när jag jag passerat de troligaste ställena där han kunnat vika av utan att sett en skymt av honom kändes det rätt osannolikt att jag skulle hinna upp honom så jag slog av på farten lite. Kollade löparklockan igen och insåg att jag låg på 5,75. 5,75? Det är ju ingen tid! Det är ju distans! Korkat nog av mig hade jag läst på distansen vid 3,5 4,1 och 5,75. Haha. Jag hade aldrig läst av tempot. Nu i efterhand när jag tittar på loggen ser jag att jag inte alls varit så stark som jag trodde. Rycket i inledningen var sub 3, men det var bara en hundring. De dryga två kilometerna jag jagat min hare höll jag bara mellan 4:30 och 4:50. Inte alls så starkt som jag trodde och hade behövs för att ta in 1000 meter även om det var en trolig 6:30 löpare.

Hur som helst så var det en mycket positiv runda med dagens mått. Drygt 6 kilometer på ett snitt under fem minuter per kilometer och med ett par rejäla ryck och en slutpuls som peakade på 186 bpm. Må det hålla i sig och bli fler positiva rundor framöver. Det enda lilla smolket i bägaren var att jag fick en liten blåsa på foten. Givetvis för att det här var enda rundan på mycket länge som jag sprang i mina Bikila strumplöst.