Sprang min första julaftonsrunda med stans lokale stålman “Kimmen” 2012. Min form och motivation har åkt berg och dalbana sedan dess, men julaftonsrundan har blivit en tradition jag lyckats hålla i varje år.

Enligt traditionen ska julaftonsrundan springas i tomteluva. I år kunde jag tyvärr inte hitta någon vanlig tomteluva, men jag hittade min sons gamla Östermössa. Efter deras senaste två säsonger kändes det som en lämplig tomteluva. Spelet som de levererat har mestadels bestått av gåfotboll. Att kalla spelarna tomtar är att ta i för de har nog försökt efter förmåga, men det är nog ett faktum att många av dem passerat bästföredatum och inte längre har förmågan att leverera någon högre klass. De verkliga tomtarna är de som sköter scoutingen och värvningarna som uppenbarligen inte har förmågan att leta reda på nya fräscha talanger med vilja och energi som kan tillföra laget något på sikt. Så tomteluvan tilläras dem.

Själva tomterundan blev en normal standardaffär. 11,5 kilometer avverkades på 60 minuter ungefär. Redan från första stegen kände jag att vaderna var stela och att det inte skulle bli en runda jag lätt skulle glida igenom med ett leende på läpparna. Passerade bron vid bokskogen kl 10.32 enligt plan. Såg ingen löpare där som hörsammat mitt upprop. Fanns en del julstök att klara av på förmiddagen så jag vågade inte annonsera ut en löptid förrän 45 minuter i förväg. Så det var inte förvånande att jag inte lyckades få någon mer att haka på i år.  Fortsatte utan att stanna. Två kilometer senare ungefär mötte jag en lång tjej som var tomteklädd och sprang med sin hund. Det var den enda löparen jag mötte under hela rundan. Kul att hon hade tomtedress också.

Sen krigade jag på vidare runt sjön i 5:20 fart. Vet inte om man ska vara glad eller olycklig över att det är 5 plusgrader, vindstilla och helt tjälfritt på julafton. Det är förvisso perfekta förhållanden för att springa, men jul känns det absolut inte som.