För två veckor sedan sprang jag en längre runda i sällskap med Robban. När vi diskuterade dagsformen sa han att jag nog kunde få rätt bra fart om jag kunde köra fler pass per vecka och det höll jag med om, men inflikade att just det är mitt problem. Av olika skäl kommer det alltid något som avbryter mitt flow i träningen. Tyvärr blev jag allt för sannspådd på den punkten för några dag senare blev jag förkyld. Det värsta snorandet och eländet tyckte jag släppte i torsdags och igår(lördags) tyckte jag att jag kände mig normal, men vädret var sorgligt så då ville jag inte ge mig ut.

Idag var vädret också miserabelt uselt, men det klarnade upp på eftermiddagen så jag klädde mig varmt för att var på säkra sidan och stack ut för att ta ett par lugna kilometer. Sprang avslappnat och tittade på det allmänna gråvädret denna första dagen i december. Efter 600 meter sneglade jag på Runmeter och såg till min stora förvåning att pacen låg under fyra. Wow, det var vida bättre än väntat. Avslappnat fyratempo. Glatt fortsatte jag vidare. Efter 900 meter var det som att gå in i väggen. Pulsen dunkade i tinningen och det kändes som jag dragit in en kallsup i lungorna. Så jag bestämde mig för att bara springa till kilometermärket och slå av på tempot till sakta jogg sen.

Det blev mer och mer plågsamt att springa för varje meter och när jag passerade 1000 meter så stannade jag helt. Jag flåsade hostade, flämtade och gick sakta framåt. Fortsatte gå ett tag till för att piggna till. Efter att ha gått och hostat ett par hundra meter började näsan rinna också. Så jag ändrade mig till att inte räkna med att springa nåt mer och bara gå ett par kilometer. Efter att ha gått ett par hundra meter till ändrade jag mig igen för jag piggnade inte till och hostan kändes bara värre. Så jag vände och gick hem. Det blev inte bättre på hemvägen. Faktum är at det inte släppte förrän jag kom in och fick sätta mig ner och dricka lite vatten. Usch, fy jag är inte frisk än.