Igår när jag kom hem efter lite tennis med jobbet sa min son att han ville springa men att det nog var för sent och att jag inte ville. Vi kom överrens om att springa dagen efter istället. Idag var dagen efer så jag skyndade hem på cykeln från jobbet för att vi skulle hinna före kvällsmaten. När jag kom hem vacklade han och kände efter om han verkligen kunde. Han hade ett blåmärke på benet och krävde en hel del peppning för att övervinna den “skadan”. Till slut kom vi i alla fall iväg. Det såg kallt ut och jag misstänkte att det skulle gå sakt så jag hade dragit på mig mysbyxor och jacka. Det visade sig vara för mycket.

Först ville sonen springa sakta, men ändrade han sig och vi kom överrens om att springa lite fortare och ta en paus efter 1 km istället. Då drog han på fortare och fortare. Började gå jobbigt fort för min del så jag undrade hur länge han skulle orka. Efter 500 meter kändes det som han kanske skulle klara hela kilometern, men strax efter sa han att han ville stanna. Han saktade in lite och jag sa att han kunde hålla uppe farten lite till och så stannar vi helt en stund istället. Då drog han på ännu snabbare än innan(loggen visade på tempo under 4), men strax före 700 meter stannade han och sa att han var trött. Efter typ två sekunder sa han att han ångrade sig och nog kunde klarat lite till. Det kändes vettigt att ta en kort gåvila och börja om istället. Efter 20 sekunder började vi om och sprang resten av kilometern innan vi vände. Kilometern tillbaka gick löpmässigt bra i 5:30 min/km, men mentalt var den småjobbig med gnäll om diverse ont i nyckelben, armbåge och blåmärket. Det märks att han spelar fotboll om man säger så 😉

Han nöjde sig med två kilometer idag såmjag avslutade med två egna kilometer i jämnare fart runt cirka 4:40. Det var varmt som fan i jackan faktiskt. Konstigt med tanke på att det var 7 grader och blåste rätt bra.