Nu tror du säker att det här inlägget ska handla om dopingen inom löpningen, men det var inte det jag tänkte på när jag sprang min enda runda i söndags. Av olika bättre och sämre anledningar kom jag inte iväg på någon löprunda under veckan förrän på söndagen när jag kommit hem efter att varit med sonen på en tredagars fotbollscup. Fotboll, är de kriminellas sport. Den sporten är i grunden konstruerad för att gynna ögontjänare och fuskare. Kan man sparka ner någon eller dra någon i tröjan när domaren inte ser så får man så klart en fördel av det. I knattefotboll har man justerat reglerna ännu mer till de kriminellas fördel. Där delas det inte ut gula kort för det som enligt regelboken solklart ska var gult eller rent av rött kort. Antagligen grundar sig det på att man utgår från att ledarna instruerar sina spelare att spela schysst. I de allra flesta fall stämmer det, men tyvärr finns det rötägg bland ungdomsledarna som ropar “kapa honom” eller klappar om sina spelar när de hoppat rakt in i en målvakt. Konsekvensen? Ja, att de som verkligen spelar fult gynnas av fultspel för att de förhindrar mål eller skadar motståndare så att de tvingas bytas ut. Korruption i toppen, filmare som Ronaldo usla domare och allt skräp börjar verkligen få mig att tröttna på fotboll. Med dessa funderingar så rev jag av min vanliga niokilometare uppför kalahöjden och tillbaka på drygt 46 minuter. Vaderna kändes rätt pigga hela rundan så jag får nog för en gångs skull klassa känslan för rundan som lätt.