Efter helgens halvmara har mina knän varit ömma ända tills igår. Sköta hushållssysslor då så första rundan fick bli idag. Kände på mig att det vore lämpligt med stilla fart och lyckades dra med mig elvaåringen. Och jo, visst sänkte det farten. Långt mer än jag hade trott. De senaste rundorna med honom har gått halvbra eller riktigt bra, men idag var det nästan kollaps från början. Vi kom inte många meter innan han beklagade sig över hur ont han hade i sidan. Så jag föreslog att vi skulle gå tills det kändes bra. efter ett hundratal meter sa att han att vi skulle fortsätta och efter typ femtio meter fick han ont igen. Det mönstret upprepade sig hela tiden med lite olika långa intervaller. Vi vände tillbaka efter två kilometer och de sista två gick vi säkert tre gånger så mycket som vi sprang. Att man får håll och kramp är inget konstigt i sig, men jag förstår inte att han kan prata oavbrutet och inte se speciellt plågad ut i ansiktet samtidigt som han säger att det gör så fruktansvärt ont. När vi hade drygt 100 meter kvar hem sa han att han skulle bita ihop och springa sista biten i alla fall. Och som han sprang då! Den biten gick bra mycket fortare än fyraminuterstempo för jag hann inte reagera och springa ikapp honom och appen visade att jag sprang 3:50.-fart då. Han är en gåta min son. Sen gick han in och jag fortsatte en runda i mera normal fart.

Sprang i 5:30 två kilometer. Knäna kändes ok, men vaderna blev lite sega. Inte på nåt skadat sett utan mer utmattade och tunga bara. Efter en kilometer till kändes det rätt ok så jag fick lite bättre flyt i steget och sprang sen en kilometer på fem blankt efter det. Då kändes det riktigt bra, benen piggnade till och det gick bara fortare och fortare. Det sista kilometern landade på ett snitt nära fyra blankt. Kändes skönt. Något att som var skönt att konstatera var att förra veckan fick jag ihop en träningsmängd på 30 km totalt. Var länge sen jag hade en så bra vecka. Nu fick jag ihop nio kilometer idag, förvisso 4 i gåfart, så jag skulle kanske kunna lägga mig i närheten av 30 igen, men det är inget mål i sig. Jag får se hur kroppen känns helt enkelt.