Har haft en del sköna löprundor när det flutit på bra under fötterna, varit underbart väder eller jag kämpat mig till ett PB. Alltihop trevliga upplevelser, men inget slår dagens 3,8 kilometer på cirka 22 minuter. Idag hade jag nämligen sällskap av min elvaårige son som höll jämnt tempo, glatt humör och elegant sprang vid min sida hela rundan. Jag har försökt springa med honom förr och det har blivit ryckiga historier i överfart, med håll kamp, promenad och tandagnissel, men inte idag. Idag bara flöt det på i sexminutersfart och det var helt underbart att höra honom säga att han var jättepigg och att det var skönt att springa lite. Varje gång han sa att han var jättepigg och ville springa fortare frågade jag om det inte var en skönare känsla att känna det som att man kan orka hur långt som helst. Han höll med och lät bli att rycka iväg. När vi hade trehundra meter kvar hem i svagt nedförslut sa jag att han kunde få springa så fort han ville sista biten hem. Jag trodde att han skulle öka lite grann och klara det galant, men jag hade fel. Han drog iväg som en pil och jag fick lägga i maxväxeln för att hinna ikapp. Efter 100 meter var vi nere i 3.30-fart och efter ytterligare 100 meter i den farten så tvärstannade han. Han sa att han fått ont i magen. Antagligen betydde det att han helt enkelt tyckte det var jobbigt för det kan inte varit nåt märkvärdigt för efter 10 sekunders vila så var han uppe och sprang igen sista biten hem i normalfart.

Så wow, idag gick det verkligen att springa med sonen. En härlig känsla att göra något tillsammans med glädje.