När jag kom hem igår låg det en löpartidning i brevlådan. Jag kunde inte fatta hur den låg där. Jag har absolut inte beställt någon prenumeration och senaste månaderna har jag varit väldigt inaktiv på blogg, forum och andra ställen som har med löpning att göra. Ändå låg den där och det stod mitt namn på den. Jag är fortfarande förkyld och det här kommer att bli ännu en helg med gott om tid och möjligheter för löpning som inte kommer att resultera i ett enda steg. Och sen kommer troligen en arbetsvecka med långa dagar, dagishämtning, halka, kyla och mörker som säkert inte heller kommer att ge en enda löprunda. Om jag ens blir av med förkylningen då. Fan, det är bara skit med löpningen nu. Kände ingen lust att öppna tidningen och la den på Tvbordet. När frun kom hem frågade jag om hon kunde förstå hur jag fått den tidningen. Då sa hon att hon beställde den som julklapp till mig tidigt i december, men eftersom jag tappade lusten att springa sen så gjorde hon ingen julklapp av den. En fin tanke som kom lite otajmad. Nu låg den alltså där i all sin glättighet. Första impulsen var att kasta den i pappersåtervinningen, men nyfikenheten vann så jag öppnade den och bläddrade lite. En tabell över bästa maratontiderna fladdrade förbi och sen landade jag mitt i ett uppslag som handlade om någon tjej som joggade en mil till frukost och var fenomen på ultralopp. Blä! Inte fan vill jag läsa om en massa övermänniskor nu när jag knappt orkar cykla till jobbet. Ingen mening att förneka. Med senaste halvårets motigheter och med ett par förkylningar back to back så har jag blivit bitter!  Ja, just nu är jag en bitter före detta motionslöpare som inte orkar läsa elitresultat och hur jäkla lätt det är att springa 50 km. Borde nog lyssnat på första impulsen och kastat den direkt. Första känslan är ofta rätt.