I slutet på förra året gick det trögt. 29e december fick jag så ont under revbenskanten att jag fick stanna efter bara ett par kilometer. Det var trist, men jag räknade med att kunna ta en bättre runda på en annan ledig dag. På nyårsafton blev jag förkyld och det höll i sig till förra fredagen. Stormen Egon kom in då så jag det blev ingen runda den helgen heller. Först idag, 17 dagar efter senaste rundan, kom jag ut igen.

Jag såg direkt ett par fallna träd efter Egon så det var helt rätt beslut att inte springa förra helgen. Efter det här långa uppehållet och framför allt efter minnet av hur dåligt det gick sist så tänkte jag ta det lugnt och bara springa en kort runda idag. Jag skippade att ta med vatten idag och sprang iväg lite försiktigt. Något förvånad sprang jag de första två kilometerna på nästan prick 10 minuter och det kändes ok. Eftersom det kändes bra tänkte jag att jag kunde köra lite fartlek och vända tillbaka efter tre kilometer. Sprang en stund i fart under 4:30, sen växlade jag till 5:30. När jag passerade trekilometersgränsen lockade tanken att fortsätta runt sjön och se spåren efter stormen, men jag tog det säkra före det osäkra och vände strax före 3,5 km.

Gjorde en ny kort rush på vägen tillbaka. Då kände jag lite smärta i högerknät på den gamla känsliga punkten. Lugnade omedelbart ner mig till långsammare tempo och fortsatte så. Knät kändes ok i när jag sprang lugnare igen, men när jag efter fem kilometer sprang uppför en liten backe kändes det som en elstöt i framsidan av höger lår. Det gjorde lite ont, men framför allt blev jag darrig. Aldrig känt den känslan förut. Inte så intensivt. Påminde om när jag gjorde plyometriska hopp i Volleybollträningen på 90talet. Fast då var det inte så intensivt och något som krypande mer och mer mot slutet när benen inte orkade mer. Joggade förvånad vidare och efter några hundra meter kom en ny stöt som varade lite längre. Sen kom stötvågorna allt tätare och jag slutade springa efter sex kilometer och började gå. Så länge jag tog korta steg gick det ok, men när jag skulle gå i uppförslut var det rejält besvärligt.

När jag kom in igen drack jag ett glas med Resorb och satt still en stund. Då försvann stötarna i låret och jag kunde gå och duscha. Vad tusan var detta? Var det äkta kramp? Oväntat och obehagligt som fan.