Det är mörkt, det är kallt och det är en ansträngning att ge sig ut på löprundorna varje gång. Jag har sprungit i mycket sämre väder med glädje förr, men just nu är det glädjen som tryter mest faktiskt. Det var mycket enklare att motivera sig förra året när de flesta passen blev lite längre, lite snabbare eller lite lättare.

Idag gav jag mig iväg ut strax före klockan fyra. Sprang lugnt i ca 5:20-tempo. Efter drygt en kilometer halkade jag till. När jag såg ner glittrade hela grusvägen av blankis. Bara längst ut i kanten mot diket så det isfritt ut. Så jag höll mig långt ut på kanten efter det. När jag vände efter tre kilometers löpning hade det mörknat rejält. Det gick inte längre att avgöra om de mörka fläckarna var löv, sten eller is. Kändes att mer och mer chansartat för varje minut och till slut slog jag på ficklampan i mobilen för att lysa upp en aning.

Det enda positiva med dagens sega, mörka och oinspirerade runda var att vänster vad inte störde. Just nu är den övervägande tanken att jag kanske lika väl ska lägga ner löpningen. I alla fall en månad eller så tills det blir lite roligare väder på nåt vis.