Haft ett par veckor utan mycket sömn, fem dagar med halsont och få chanser till löpning. Idag var inte ettåringen sugen på varken lunch eller tupplur. Då blir det skrikande istället och jag blir frustrerad och helt matt. När frun kom hem kände jag inte alls för att springa och eftersom ettåringen precis somnat vågade jag inte heller gå upp och leta löparkläder.
Efter ett tags tvekan gav jag mig ut i mina mysbyxor. Håglös värmde jag upp med en kilometers promenad. Sen började jag springa och det kändes rätt ok. Höll tempo ett tempo mellan 4:30 och 5:00 fem kilometer, sen tröttnade jag och lugnade ner mig till 5:20. Det fortsatte dock att kännas tungt och efter en kilometer så fick jag byta rutt också när jag stötte på ett grävarbete på min vanliga väg. 
Efter nio kilometer hade jag helt enkelt inte lust att kämpa mer idag när det gick sakta och pulsen låg på 170 bpm. Vet inte om det beror på sömnbrist eller sisådär dålig lunch senaste två veckorna, men jag slutade springa och gick sista två km hem.
Rund är också en form!
Har du varit sjuk är det inte så konstigt.
Och jag har sagt det förut… Börja i 5,20-5,30 -tempo istället och öka på SLUTET!. 😉
Naturliga_steg
Man borde inte kollapsa så efter en veckas uppehåll. Fast tyvärr är det så. Nu har även motivationen kollapsat i mörkret. Känner ingen som helst motivation. Förra året kämpade jag mig igenom mörkerpasset och kom ut på våren lika dålig som alltid. Funderar på att skita i vinterlöpningen helt och börja om från noll i maj.