När frun satte in midsommartårtan i kylen gav jag mig iväg på en löprunda. 15 grader, växlande molnighet, svalkande vindar och vilodag igår. Förutsättningarna var perfekta. Jag packade ryggan med dricka, snickers och meddelade att jag kanske skulle vara iväg länge. Joggade iväg sakta med ambitionen att springa ett par timmar.

Så fort jag gett mig iväg fick jag tekniska problem. Musiken hackade i mina trådlösa lurar. Bytte låt och startade om musikappen ett par gånger, men hackandet fortsatte. Även löpningen hackade. Näsan droppade, det kliade i vänster öga och vaderna var stela. Efter ett par kilometer började jag även känna obehag i hålfoten. Det gick inget bra alls och jag övervägde att vända efter 3 kilometer med ett snitt på 6 min/km, men eftersom det har lossnat efter 6-7 km senaste rundorna så malde jag vidare.

Krampkänslan i hålfoten släppte när jag kom in på min slinga runt Kalahöjden, men vadsegheten och hackandet i musiken bestod. Dumpade planen på långpass och joggade hem. Slog av musiken och försökte lyssna på Maratonpodden istället. Ljudet hackade i podden också, men det var lättare att tolerera. När det gick som mest trögt berättade Fredrik Uhrbom att när vaderna är tunga brukar öka tempot för att få bättre blodcirkulation. Kände mig heltrög och var inte alls sugen på det rådet även om jag också tycker mig ha upplevt att det funkar ibland. Befarade att jag låg närmare 7 än 6 min/km och kollade på Runmeter. 2:45 min/km stod det. Stapplade fram och skrattade åt de befängda siffrorna. nåt mellan 5:45 och 6:45 kunde jag köpa, men inte 2.45. Det enda som verkar tillförlitligt var att jag sprang i 9 km på 46 minuter. Även Runmeter hackade alltså och buggade idag. Verkar som att min iPhone går på knäna nu. Dags att skaffa en ny troligen.