När jag var och tittade på fotboll igår fick jag frågan om jag kunde spela lite tennis idag. Var många månader sen sist, men jag ställde upp. Första 20 minuterna spelade jag gräsligt ojämnt. Varannan boll satt där den skulle och resten gick långt ut eller rätt upp i taket. Eftersom jag var utfyllnad i ett äldre sällskap försökte jag hålla igen slagen och springa mer. Efter 30 minuter kom jag in i tekniken och andningen och kunde kuta runt och göra lite som jag ville. När timmen var slut var jag uppe i varv och efter att jag cyklat hem i regnet kände jag mig sugen på mer.

Så jag bytte tennisskorna mot Trailroc och stack iväg mot bokhultet. Tog inga andra prylar med mig och sprang i tennisshortsen som redan var blöta. Så fort jag startat slutade det regna. Efter ungefär en kilometer kände jag att jag var lite seg i låren. Efter två kilometer var det varmt och jag hoppades att regnet skulle komma tillbaka. Efter tre kilometer övervägde jag att vända, men fortsatte. När jag kom in i bokskogen och började springa runt Kalahöjden var låren rätt tunga och backarna och de djupa vattenpölarna sög kraft.

Tjurskallen övertalade benen att mangla på i geggan. “Ska man bli trött kan man likaväl bli det ordentligt”, blev mantrat. Vände tillbaka och plågade mig fram i så hög fart låren kunde lyftas. Hade ingen app med mig, men fartvinden i ansiktet brukar betyda fart runt 4 min/km så något sådant var det nog sista två. Kom in i trädgården geggig, varm och jättetörstig så jag spolade av mig och drack ur trädgårdsslangen. Hade tänkt ta en längre runda i morgon, men antagligen är benen som gele då. Vi får se.