Vaknade upp med huvudvärk och tog mig en morgonjogg. Huvudvärken försvann nästan med en gång, men ersattes av en enormt tung känsla i kroppen. Farten pendlade mellan fem och sex minuter per kilometer och det kändes så tungt. Efter tre kilometer började skenbenen ömma. Då kom tankarna. Vad är det jag håller på med? Det här är ju inte kul. Varför är det inte roligt?

Jag behöver lägga upp en ny plan. Inte en plan med avancerade pass, tider, tävlingar och mål. Nä, jag behöver något helt annat. En struktur för att hålla mig under min brytpunkt så jag kan hålla mig frisk och hel. Jag måste sätta mig och analysera fakta i vad som funkat och inte funkat de senaste åren, men magkänslan säger mig att jag måste tillbaka till mitt element och göra mig grej.

Mina mest positiva löparminnen är att flyga fram ensam över rötterna i skogen. Om jag ska springa långt och långsamt eller fort vet jag inte, men jag tror att det är kontinuitet som gäller så kanske ska jag lägga upp den enklaste planen av alla. En runda om dagen och låta kroppen bestämma hur den ska springas.

Medan jag funderade på detta kom jag in på sista halvkilometern hem. Knäna, hakan och bröstet lyftes och sista femhundra gick i blank treminutersfart. Rätt tankar hjälper!