Hade jag varit som de flesta andra bloggare hade det här blogginlägget aldrig skrivits. Men det här är ingen vanlig blogg. Den är mestadels ointressant och har ingen ambition att visa upp någon glättig inspirerande fasad. Min enda linje är att vara rakt igenom så ärlig som jag kan.

Just nu skiner Vårsolen, garderoben är fylld med nya löparprylar och jag är kass och lite bitter. Varför? Jo, för att nyss var jag ute och sprang mina första fem kilometer efter ännu en nollvecka på grund av förkylning. Det känns orättvist att jag gnetat mig genom fyra grå och kalla månader och nu dyker det upp folk som suttit inne och ugglat hela vintern och kutar förbi mig när jag snörvlar mig fram i femminutersfart. Jag verkar ha stått still eller utvecklats negativt. Det är en usel kombination att sakna talang och ha en tävlingsdjävul på axeln. Just nu vill jag bara hitta en helt folktom runda där jag kan lufsa runt i min sopighet. Fan, det känns bittert helt enkelt.