Min äldste son har nyss fyllt 10 år så idag kom kusinerna på kalas. Men dem föräldrar så klart. Min systers man brukar springa lite maraton så vi tyckte att vi kunde ta en runda ihop efter lunchen. Jag har haft rätt mycket problem senaste månaden och inte kommit upp i form igen, men tyckte att jag borde klara en dryg mil och valde att visa varvet runt Bergundasjön. Solen sken och himlen var blå, men det blåste halv storm. Vi sprang sida vid sida och småpratade. Jag tyckte det kändes tungt och sneglade på Runmeter efter första kilometern. 4:56 är rätt fort för mig just nu och inte precis snackefart, men så är jag ju trögstartad också. Det lossnar nog efter ett par km till, tänkte jag. Vi fortsatte i femminutersfart. Inne i bokskogen sjönk farten till 5:30 på stigarna en stund. När vi kom ut på andra sidan blev det femminutersfart igen.

Efter halva rundan kände jag mig lite stel i vänster vad och klarade inte att prata obesvärat. Inte bättre än vid inledningen, men det var lika bra att mala på för pulsen låg stadigt på 162 bpm så det är under sammanbrottsgränsen. Farten dippade till 5:15 på den åttonde kilometern vid stora backen, annars höll vi nästan prick 5 min/km utan att titta på klockan. Det var ett tag sedan jag höll 5-snitt på en längre runda så efter milpasseringen började jag känna mig lite mosig i vänster vad också. Efter att jag sagt till honom att det bara var en kilometer kvar och rakt fram ökade svågern farten. Vet inte vad han hade för tanke med det, men en kilometer kan jag bita ihop så jag svarade upp. Det gick fortare och fortare och vi var under 4 fart när vi kom tillbaka till huset jämsides. Jag hade klarat lite till, men inte mycket mer idag så han grillade mig rejält. 12 km på snitt 5:05 är tydligen var jag klarar av just nu.