Nu är det vår med besked. Solen har skinit hela dagen och det var svettigt att cykla hem i vinterjacka. Benen kändes riktigt pigga på cykeln hem så det var tvunget att göra årets första löprunda i korta tights. Bestämde mig för att köra en snabb fyra. Ingen rygga, ingen vätska och inga musiklurar. Bara iPhonen fick följa med.

Drog iväg på min gamla referensfyra. Siktade på att starta med en första km på 4:30. Första 300 meterna är en svag stigning. Efter den kände jag att det började bli lite småjobbigt och sänkte tempot en aning. Mot slutet av första kilometern kände jag mig rejält flåsig. Benen kändes inte så dallriga, men jag kanske var kraftlös ändå? Hur fort hade det gått? Snitt 4:02. Ojdå, det var kanske lite i överkant som öppning för mig som är segstartad. Bäst att sänka farten. Bromsade in. Efter ett par hundra meter var jag nere i 5:40. Alldeles för stor inbromsning. Ökade fart igen. Landade på ett snitt på 5:12 för andra km. Sprang skogsstigen tillbaka från Vikaholm. Fick väja för hästar, hundar och mobilpratande flanörer så farten fladdrade mellan 5:15 och 4:30. Snittet blev 4:56. Kände mig inte så stark i början på sista kilometern hem, men plågade mig fram och stegrade farten från dryga fem till en avslutning strax under 4. Kändes asplågsamt. Hade harklingar och kräkkänsla när jag stannade.

Idag funkade pulsbandet igen. Att maxpulsen landade på 180 bpm mot slutet förvånade mig inte, men att jag låg större delen på 167 bpm och ändå kände mig så plågad förbryllar. Måste nog testa att springa typ tre långsamma kilometer någon gång. Ta lite ståvila och sen dra en maxfyra och se var jag landar då.

Fyra km på 18:38 är bra jämfört med mina gamla tider. Näst bäst på rundan, men man skulle ju vilja slå sitt gamla rekord efter två års träning. Nu är det nog bekräftat att jag har blivit segare av förra årets träning. Dags för nya tag. Fler korta grispass behövs.