Idag fanns det tid för ett riktigt långpass. Minus 8 grader och blåsigt krävde sin planering. Lånade till och med sonens buff. Efter lite ömhet i ett par tår valde jag bort mina nya skor för att inte få problem med det idag – mina gamla slitna Vibram Speed fick tjänstgöra. Slängde i elektrolyt och energipulver i drickat i hopp om att slippa ispropp.

På förra nattrundan hade Robert pratat om ultralöpare som går en bit ibland för att träna sig på längre distanser. Eftersom jag fastnat lite runt 20 km och med observationen om hur pulsen rasade i gåvilan sist bestämde jag mig för att prova konceptet idag. Efter varje mil skulle jag slå av och gå en stund till pulsen gått ner under 130 bpm och sen börja om.

Sprang första milen på dryga 5:30 utan problem, kände mig pigg, men höll mig till planen och gick en halvminut till pulsen rasat ner under 130 bpm. Sen joggade jag igång igen. Efter 14 kilometer började jag känna av iskristaller i drickat. Drack småklunkar ofta för att röra om i slangen, men efter 17 km kom det inte ut en droppe. Andra varvet gick också fint. Snittfart 5:25 och snittpuls på 157 bpm. Ny gåvila i en dryg halvminut och sen på det igen.

Efter 25 kilometer började vaderna bli lite småsega. Koncentrerade mig på att hålla upp höften och inte krascha ihop. Fick några negativa minnesbilder från förra långrundan när knät kollapsade efter 25 km. Provade att stoppa drickaslangen innanför tröjan i ett försök att få fram lite dricka. Funkade inte. Resultatet blev att pulsbandet gled ner. Ungefär vid 18 km blev jag matt i framsidan av låren. Då hade jag en kilometer till banans brantaste stigning. Övervägde att flytta fram gåvilan till uppförsbacken, men det kändes lite magiskt med 30 km så jag höll i. Precis på backens topp var det 30 km. Tiden för tre mil blev 2:52.

Gåvilade i nedförsbacken. Det var inte så lätt för benen började stumna och ville ramla på. Fick gå en minut ungefär för att få ner pulsen. Mötte en kollega här. Ska bli intressant att höra hur han tyckte jag såg ut då. Sen joggade jag igång. Lekte lite med tanken att fortsätta springa hela maradistansen ut, men vid 32 km gick jag in i den där väggen som så många pratat om. Både låren och vaderna strejkade, konditionen fanns där för pulsen låg bara lite över 162 bpm. Fast kan man inte lyfta benen så går det inte fort. Farten sjönk till 6:15 min/km ungefär. Nu kändes det till och med de knappa två kilometerna till hemmet långa. Att fortsätta 8 till efter det saknade jag motivation för. Tog en extra gåvila både den sista och näst sista kilometern. Knäppte av Runmeter efter tre varv och 33,85 km på tre timmar och 19 minuter blankt. Ett ganska rejält distansrekord för min del. Dessutom ett rekord i träningstid – över tre timmar utan att magen krånglade. Hurra för det! En liten gåvila här och där funkar för att komma längre. Frågan är vad träningseffekten blir.

När jag kom hem och la mig i badet sved det som attan under skrotum. Hade fått en massa små skavsår igen trots att jag smörjde med vaselin före. Hur fasen bär man sig åt för att slippa skavsår i skrevet? Tips tages varmt emot!