Igår kväll var det kallt och mörkt. Ställde in löpningen för att se Sverige spela handboll i EM. Ojoj, vilket felval. Om det var mörkt ute så var det svenska spelet ett riktigt svart hål. Inte ett uns av lysande spel trängde fram i andra halvlek. Det var så dåligt att det var helt obegripligt. Idag var valet lätt, det fick vara hur mörkt och kallt som helst ute, för svensk handboll vill jag inte se på ett bra tag.

Robert som verkligen fått fart på påkarna ville hänga med fast han körde ett pass igår. Jag ville inte springa för sent så lösningen blev att jag skulle börja lite tidigare och så skulle vi mötas någonstans vid Växjösjön. Så jag lunkade iväg 5:50 min/km. Kände mig ganska omgående lite svag i ljumskarna. Efter 2 km hittade jag ett mjukare steg. Höll cirka 5:10 min/km och det var tydligen snabbt idag. Gled förbi flera andra löpare utmed Växjösjön på tredje och fjärde kilometern. Sen mötte jag Robert som hakade på. han tyckte vi skulle ut mot bokhultet och det hade jag inget emot efter fem km asfalt. Jag slog på pannlampan och sen sprang vi och snackade om löparskor och annat i mörkret. Det är helt ok att springa med någon därute i skogen. Ensam är det för jäkla otrevligt i skogen i mörkret.

Vi snittade ungefär 5:30 min/km under våra de åtta kilometer vi sprang tillsammans innan han klev av hemma vid sitt. Ensam i mörkret utmed sjön ökade jag på farten sen så de sista två gick på 4:50 i snitt. Kände mig rätt stark och sista biten hem gled jag fram i 4:20 i den svaga nedförsbacken.

Även en liten framgång är en framgång. 15 km på 1:22:31 är inte lysande, men med senaste tidens känsla i kroppen var det skönt att känna att jag kunde springa på ganska obehindrat på slutet idag. Dagens enda småproblem var ljumskarna som var och förblev matta under hela rundan och att jag inte fick dricka. Tack vare sju minusgrader så frös vattnet i slangen. Sög loss isproppen ett par gånger och fick en klunk, men det var svårt.