Kyla kan jag tolerera, men mörker har jag svårt för. Motivationen sjunker varje gång jag inser att min enda tillgängliga tid för löpning är på dygnets mörka del. Så därför lyckades jag bara få ihop ett enda kort pass under arbetsveckan. Idag är det lördag och möjlighet till löpning dagtid – hurra! Sugen och taggad instruerade jag hustrun att inte vänta på mig med lunch för idag skulle det bli en lång skön runda. Det var ett tunt lager snö över spåret runt sjön, men inte alls störande. Mjukstartade i sexminuterstempo och ökade gradvis till marschfart 5:30. Kände småstelheter i vaderna redan under första kilometern. Obehaget växte under den andra kilometern. Räknade med att det skulle mjukna och valde långa varvet runt sjön genom bokskogen.

Efter fem kilometers löpning i 5:30tempo hade jag fortfarande ett par muskelknutar i varje vad. Försökte tänka positivt. “Redan fem kilometer, bra jobbat”, sa optimistjaget. “Ja, härligt att ha de plågsamma kilometerna bakom”, svarade neggojaget. Optimisten inflikade att vi minsann gjort den här rundan massor av gånger och med mycket sämre förutsättningar så resten var inget problem. Neggot inflikade att vi nog skulle komma runt, men att det skulle göra ont hela vägen och dessutom var det kallt och en del hala isfläckar på vägen. I den stilen fortsatte min interna mentala kamp kilometer efter kilometer. Efter tio kilometer hade neggot nött ner optimisten. Förhandlingen slutade med kompromissen att inte plåga en småskadad kropp runt ett varv till, avsluta pinan så fort som möjligt och satsa på ett nytt varv i morgon. Ökade tempot för varje meter. Kilometer elva gick på fem blankt, kilometer tolv på 4:20 och tempot var 3:57 min/km när jag stoppade Runmeter. Efter passet körde jag lite med min massageroller modell PET-flaska för att försöka knåda ut lite av knutarna i vaderna.