Fick en del träningsvärk här och där av lördagens fartlek, så det kändes rätt med en liten återhämtningsrunda. Ägnade större delen av söndagen åt att köra min son på olika aktiviteter så det fick bli en sen runda. Var på väg att kasta mitt pulsband i soporna efter en timmes fruktlöst meckande i lördags, men när jag drog på det idag så bara funkade det igen. Även Robert planerade för en senare runda så vi gjorde sällskap i pannlampans sken. Den är förövrigt Robert som är suddfiguren på dagens bild.

Vi sprang runt Bergundasjön. Det hade jag inte gjort ensam. Kroppen var seg och det var kolsvart. Körde med min nya 3000 lumens Kinalampa och den lyser upp riktigt bra, men när jag är ensam springer jag hellre nära bebyggelse. Vi lufsade runt sjön i cirka 5:40 tempo och mina vader kändes tyngre för varje steg. Sa adjö till Robert efter 11 km och fortsatte hemåt. Mörkret och ensamheten sporrade mig till att öka farten. Än en gång visade sig psykets betydelse. På stela ben gick den 12 km på 5:00 och under den 13 kilometern lossnade det mer och mer. Benen kändes inte alls så tunga när jag till slut hade fått upp farten under 4 min/km. Slog av Runmeter, pannlampa och gick in. Så fort jag stigit innanför tröskeln vek sig benen. De blev som gele. Det är fantastiskt va hjärnan kan krama ur kroppen.

Kvällens övning blev alltså ett riktigt genomblödarpass på 13 kilometer. Total löptid en timma och 12 minuter. Snittpuls 160 bpm. Avslutningen drog upp pulsen i 179 bpm.