Det här har ärligt talat varit en riktig skitvecka. Av diverse skäl har jag sovit uselt och jag har inte ens orkat ta mig ut och springa mer än den lilla rundan med sonen. Så jag har sett fram mot helgens lugna fina långrunda. Idag var det dags så föga förvånande bjöds det på +2 grader och regn. Tackarrr, som kockmuppen sa i TV. Nåja, på med 2xu thermal tights, jacka, sportdryck i ryggan och hela kittet. Nä, inte hela kittet förresten. Trotsade blötan med Vibram Speed.

Gick ut med planen att springa lätt och lugnt och ta så många varv runt sjön som kändes bra. Efter en kilometer i behaglig 5:15-fart var jag blöt om fötterna. Valde bort stigarna i bokhultet och höll mig till grusvägen. En bit in på den tredje kilometern tjongade jag in höger lilltå i en sten eller rot som jag inte såg på vägen. Svor och skrek, men tyckte det kändes ok att springa så jag fortsatte.

Efter fyra kilometer började det krampa till mitt i höger hålfot. Trodde det hade vilats bort under denna lågintensiva veckan, men tydligen icke. Så jag ändrade plan från långt och långsamt till ett varv och ökade farten till strax under 5:00. Höll mellan 4:57 och 4:47 min/km resten av varvet. Upploppet hem gick i 3:30 fart. Klockade av efter 11,5 km på 57:27 min. Första 4 km hade jag snittpuls under 160 bpm och sista 7 km över 170 bpm på alla sträckor. Efteråt gick jag en bit och sörplade sportdryck och varvade ner. När jag kom hem och stannade helt gjorde det ont i lilltån.

Efter 27 kilometersbrottet sist har jag funderat över var jag har mina största fysiska brister och sneglat lite på olika upplägg för Marathon. Alla bygger på många pass per vecka. En del bygger mest på sträckor under milen och andra lägger in långpass på ett par tre mil varje helg. Med tanke på hur svårt jag haft att ens hitta tid ad hoq för tre pass per vecka känns det inte genomförbart.