Gråvädret med 10 grader och regn är här och rätt mycket känns trist och oinspirerade. Tänkte springa bort och vara med i löpargruppens pass idag, men på väg dit stumnade vaderna. Obegripligt med tanke på att jag inte sprungit ett steg på fyra dagar. Stumnade alltså i vaderna redan efter första kilometern på 5:15. Efter ett par kilometer med tunga vader i 5:30 fart surnade jag till inne i bokskogen och sprang järnet några hundra meter. Ville verkligen plåga skiten ur benen. Fick som bäst upp pulsen i 175 bpm och farten till 3:43. Inte någon hög maxfart, men 3:43 är jäkligt fort på en knölig stig med stenar och rötter på stumma ben. Höll på att snubbla och trassla till det för mig, men fixade det och lugnade ner mig igen. Det kändes fruktansvärt segt och tungt efter det igen och det enda som värmde var att jag var själv och slapp vara omgiven av en grupp glada pigga människor. De dryga tre kilometerna hem var en plåga för benen. Kändes som total slow motion, men det var i alla fall inte värre än 5:15 i snitt. Snittpuls 160 bpm och 5:19 i snitt är inte bra, men med tanke på hur oerhört stumma vaderna var känns det lite lovande till den dagen vaderna lättar. Frågan är bara hur jag ska få dem att lätta. Har sovigt dåligt hela veckan och var nära att springa en runda klockan fem i morse, men ändrade mig. Kan det bidra till sega vader?