Spring mot cancer

Steg för steg, en löpares kamp mot cancer

Bokhultet, Löpning, Mizuno wave evo cursoris, regn, trailrunning, träningsdagbok, UltraSpire Surge

Till bokhultstunneln igen

Inför helgen planerade jag att fiska och springa ett rejält långpass. Jag började med att fiska igår. Vädret var helt emot oss. Det ösregnade i 3 timmar. Min påkostade regnjacka från Bergans höll tätt i 20 minuter, sen sög den åt sig vatten som en svamp. Oduglig! Borde leta rätt på kvittot och gå och snacka med butiken. Efter en timma så frös jag så jag skakade om händerna. När jag vaknade i morse hade jag huvudvärk. Ställde in dagens planerade fisketur och hoppades att huvudvärken inte skulle utvecklas till en förkylning. Efter lunch och en Coca Cola på eftermiddagen kändes det lite bättre i skallen. Efter kvällsmaten kände jag mig rätt pigg. Långpass var inte att tänka på men en liten runda kan man piggna till av så efter lite fotbollskickande med grabben drog jag iväg på en kvällstur. Bytte inte om. Kompletterade bara shortsen med pulsbandet och min Ultraspire. Tog inget vatten utan bara ryggan för att slippa ha iPhonen i handen.

Bestämde mig direkt för att ta samma runda som sist och bara ett varv så jag la mig på lite högre puls än sist. Siktade på 160 bpm. Första kilometern landade på 146, men sen blev det 157 de följande tre. Rullade på i 159 bpm och 5:20 fart inne på stigarna i bokhultet den femte kilometern och allt kändes fint. Fick lite lust att springa fortare. Kom på att det var riktigt länge sen jag gav järnet någon sträcka och bestämde mig för att ladda för en riktigt snabb kilometer på slutet. Laddade upp för det sjunde kilometern. När Runmeter gav snackade ner den sjätte kilometern drog jag på. Gjorde en markant tempoökning och fartvinden kändes mot kroppen. Blev lite glatt överraskad att jag hade bra fart i benen och öste på ännu mer. Kändes som det gick riktigt fort. Efter ett par hundra meter i hög fart blev det plågsamt och jag kände att en hel kilometer i den farten skulle bli grisigt jobbigt och taggade ner. Satte ett märke hundra meter fram. Pressade mig dit fram och slog sedan om till normaltempo igen. Kändes som att jag fick tvärtnita till snigelfart för att få ner pulsen. Det var intressant läsning nu i efterhand. Första ökningen gick från 5:10 till 4:00 fart. Andra ökningen gick till 3:30 som jag höll i cirka 200 meter. Kändes jobbigare än det var för pulsen loggades bara till 178 som max. Sen bromsade jag ner till “gåfarten” 4:45 min/km. Som vanligt lurar jag mig på farten. När det väl gått fort så bromsar jag inte ner lika mycket som jag tror. Undrar om jag kan dra nytta av det nästa gång. Efter en rivstart kanske resten rullar på i rätt bra fart av sig själv sedan?

Sprang totalt 7,7 km idag på nästan prick 40 min och snittpuls 159 bpm. Helt ok i dagsläget. Testade också att tejpa en fot med Leukoplast mot blåsorna. Osäker på om det fungerade, men det var ok att springa med. Regnade en del under rundan så det var väldigt skönt att ha UltraSpirens framfickor att skydda mobilen i.

2 Kommentarer

  1. Känner igen det där. När man t.ex. kör korta, snabba intervaller, har jag ofta svårt att köra “vilan” eller nedjoggen tillräckligt långsamt. Man blir liksom fartblind..

Kommentera

Tema av Anders Norén