Vaknade upp i morse med en del träningsvärk i både vader och framsidan av låren, men tänkte att det nog skulle släppa under dagen. Så jag planerade för att springa en runda samtidigt som grabben var på fotbollsträning. Det var varmt så jag tog korta tights, keps, vadkompressorerna jag hittade i garderoben nyss och vätskebälte för att klara en dryg timmes stilla löpning i de backiga spåren en bit från fotbollsplanen. Jag hittar väldigt dåligt i den delen av stan så jag frågade andra fotbollsföräldrarna om de kände till en bra väg till motionsspåret. Fick lite olika knepiga anvisningar, men så dök en mamma till en grabb upp i löparkläder. Hon skulle också ut och springa och hade inget emot att visa vägen. Vi satte av. Först ut och över en trafikerad motorväg in på en rätt obehaglig grusväg med mycket grova lösa stenar. Vi växlade några ord om lagom fart och hon berättade att hon brukade hålla 5:30 ungefär oavsett om hon springer maror eller kortare träningsrundor. Det tyckte jag kunde passa mina sega ben och dessutom var hon ju vägvisare så jag hade inga alternativ. Efter tre kilometer på 5:25, 5:12 och 5:11 kände jag att benen fortfarande var tunga av träningsvärk och att det minsann kunde bli en jobbig runda oavsett fart. Den fjärde kilometern gick på slät asfalt och jag noterade att jag var uppe i min vanliga arbetspuls på 165 bpm nu. Sen drog hon in på en skogsstig. Det kändes underbart med mjuka stigar efter det vassa gruset och jag längtade till motionsslingan.

Till min förvåning visade det sig efter ett par hundra meter att skogsstigarna var slingan. Det var den mest tekniska rutt jag någonsin sprungit på. Mellan 30 cm och 1 meter breda mjuka stigar fulla med rötter och mängder av stora stenar och det gick nästan alltid uppåt eller nedåt i mer eller mindre brant lutning. Noterade att runmeter angav kilometertempo över 6 minuter på den ena kilometern efter den andra. Men det kändes inte alls sakta, tvärtom hade jag fullt sjå med att hänga efter henne och hålla koll på marken så jag inte skulle ramla och slå mig i något stenskravel. Efter totalt åtta kilometer varav fyra inne på stigarna var mina vader väldigt möra och jag började fundera över hur långt det var kvar. Efter den nionde kilometern kom vi ut från stigarna och in i ett villakvarter. Nu var jag så trött på att hukande skutta mellan stenar att jag faktiskt blev glad att se asfalten igen. Rätade upp mig och även om vaderna var trötta och pulsen stigit till 168 bpm i snitt gick det bra att hålla 5:20 och 5:10 sista 1,7 kilometerna. Det var kul, men verkligen slitsamt att hänga på denna maratonlöpande före detta orienterande fotbollsmorsa. Det blev totalt 10,7 kilometer på en dryg timma och snittpuls 163 bpm.

Att springa i stället för att stå häcka vid fotbollsplanen är en bra idé som jag nog kommer att fortsätta med. Fast trailrunning med träningsvärk ska jag nog undvika. Noterade att även om vaderna var stumma och tunga hela tiden så krampade jag aldrig ihop och kände inga besvär i benhinnorna. Verkar som att vadkompression fungerar. Den insikten fick mig nu att gå in och kolla upp kompressionskläder på webben. När jag insåg att jag kunde beställa top of the line modeller och få tre plagg till samma pris som ett på hemmaplan fick lokalpatriotismen ge vika för sparsamheten. Beställde tights, calf-guards, en tröja och ett par tåstrumpor från wiggle och fick även 5% gold member discount. En glad överraskning.