Det har gått åtta dagar sen sista jag sprang ett enda steg sist. Det har varit en riktigt dyster och orolig period. I lördags morse var jag på vippen att åka till akuten, men igår blev jag efter friskförklarad av läkare. Fick flera uppmaningar av läkaren att glömma detta och känna mig frisk igen. Läkaren hade antingen inte läst något om mental träning eller glömt bort del lilla detaljen att ordet “inte” är det enda som inte fungerar när man ska ändra fokus. Meningen, “nu ska du inte känna efter något mer” har gått som en tjatig jingel i huvudet på mig ända sedan dess. Varje gång den har dykt upp så har jag känt något nytt obehag och det har inte ens varit i magen. Det har varit i ljumsken, i handleden, i skenbenet, i knät och i ryggen. Saker som inte ens spökat tidigare. Än en gång bevisas viljans makt vara stor.

Tröttnade på att “inte” känna efter vid klockan åtta och bestämde mig för att gå en liten runda. För säkerhets skull tog jag på mig löparkläder i fall det skulle spritta i benen nåt otroligt. Slog in på mitt varv runt sjön i omvänd riktning. Det var fantastiskt fint bland blommande vitsippor och körsbärsträd. Tänk att jag plågat mig genom massor av månader med mörker och islöpning. Drömt om att få springa på varma vårstigar och så gick jag och blev akut sjuk när våren kom. Jag blev verkligen rånad på den här veckan. Kunde givetvis inte låta bli att gå och “inte känna efter”. Den galopperande hypokondrin framhävde skenbensbesvär på både kända och okända ställen. Efter 1,5 kilometers promenad vände jag om och joggade tillbaka. Höll ultralångsamma 6:40 min/km och puls 135 bpm en kilometer. Kände inga besvär alls. Avslutade med att gå sista 500 meterna hem. På slutet fick kramp jag i vänsterfoten och strax efter när jag gick och småhaltade började det också dra i baksidan på vänsterlår. Allt släppte i badkaret efteråt. Nä fy fan va jag nojjar, nu måste jag byta “skiva” och få in ett bättre mantra i huvudet.