För ett par dagar sedan blev jag uppringd av lokaltidningen. De hade sett min blogg och undrade om jag kunde ställa upp på en intervju. Eftersom jag säkert är hemortens mest frekventa löpare i Fivefingers och tillika den mest aktiva bloggaren så kunde jag se nyhetsvinkeln. Halvfet oskolad 40årig kuf springer mil i knasiga skor. En sorts freakshow helt enkelt. Klart man vill ställa upp på det! Kan bimbos knulla sig kända i TV så kan jag minsann visa upp ett par “knäppa” skor.

Vi hade bestämt att intervjun skulle äga rum i samband med en vanlig löprunda. Om det var rampfebern eller påskbuffén som låg bakom vet jag inte, men igår började min mage att krångla. Mådde uselt både igår kväll och hela förmiddagen idag. Kändes som att det skulle bli skit av alltihop, men ställa in kunde jag inte eftersom jag inte hade reporterns nummer. Så eftersom det var idag det skulle göras och jag inte hade numret till reportern var det bara för mig att dra iväg och hoppas på det bästa. Solen sken och magen mullrade första kilometern. På den andra kändes det lite bättre och på den tredje var magen lugn. Strax efter trekilometerspasseringen kom jag fram till den bestämda mötesplatsen. När jag kom dit såg jag en bil med tidningens logga och bredvid väntade både en reporter och en fotograf på mig.

Fotografen hade kreativa ambitioner och försökte fotografera mig både underifrån och framifrån i steget. Väldigt ovant att vara i centrum och de förbipasserande undrade nog vad det hela handlade om när jag sprang tjugo meters intervaller fram och tillbaka i slow motion över en kamera. Till slut fick han nog av min krumma stil och gav upp. Om han fått några kanonbilder är jag både förvånad och imponerad. Sen gick jag en bit i sällskap med reportern som ställde frågor till sin artikel.

Efter en knapp kilometers intervjupromenad skiljdes vi åt nedanför Teleborgs slott. Jag fortsatte hemåt med huvudet fyllt av tankar på mitt kommande kändisskap. Efter detta blir väl nästa morgonsoffan med Jidhe så jag måste planera ett bra svar på den svåra frågan: “Hur känns det?”. Sen ska det bli kul att dra fram appen för Gunde på fortet och skrika: “Ser du pulsen Gunde, ser du pulsen?”.

Nä, så var det inte. Jag kände mig seg och tung och satte kurs rakt hemåt. Idag blev det alltså en högst ovanlig runda på 3000 + 20*20 + 3000 meter ungefär. Snitttempo 5 min/km och höga 163 bpm i snittpuls. Uppenbarligen är det något vajsing i systemet hos mig, men det var i alla fall skönt att kunna springa en helt isfri runda i solsken och ett par plusgrader. Blir det varmare så provar jag att springa i bara långärmad tröja nästa gång.

Jo, just det. Det är första april idag 🙂