Idag råkade jag träffa en kollega som frågade – hur är läget? Jovars, rätt hyggligt bortsett från en lite kass fot, svarade jag ärligt. Det visade sig efter en kort ordväxling att han hade haft samma problem och fått  i sitt rehabprogram att stå på balansplatta. Ja, just det gjorde jag ju själv för en himla massa år sen när jag brukade stuka fötterna i volleybollen, mindes jag då. Givetvis har min gamla balansbräda försvunnit tillsammans med att jag lånade ut den till en lagkompis för länge sedan, men jag hade tur och fick låna en av en annan kollega som hade en som skräpade i hans garderob. Klev upp på brädan nyss och åkte av bums. Den var hal som en tvål eller så har jag fått helkass balans. Lyckades inte stå på den i mer än två sekunder utan att åka av förrän jag tog av mig sockarna. Barfota var så klart grejen, men inte lätt det heller. Det knakade nästan oroväckande mycket i foten när jag stod där och vinglade så det är helt klart att jag har blivit svag i fotleden och att det behövs. Kändes märkligt nog som att själva vickandet i sig hjälpte en del också. Känslan efter att ha stått bara ett bar minuter är klart positiv. Stort hopp igen!