Jag äger två par Vibram FiveFingers Speed. Det ena har jag sprungit i mer än 230 km med och det andra cirka 50 km.  Nu tycker jag att jag kan göra en ordentlig utvärdering av dess fördelar, nackdelar och hållbarheten.

Allmänt om skorna

Vibram Fivefingers Sprint är en så kallad tåsko. För den som inte sett några betyder det att varje tå har en egen ficka och kan röra sig fritt. Det ger foten möjlighet att sprida ut och böja tårna runt ojämnheter i underlaget. Känslan är nästan som att vara barfota och gör det nästan helt omöjligt att landa med hälen först. Det gör helt enkelt för jäkla ont att sätta i hälen först.  En annan fördel är man inte har några skarpa kanter på skon som man kan tippa över när man stiger snett. Trots att jag trampat på otaliga rötter har jag ännu inte vrickat foten med dem som jag brukade göra med vanliga löparskor.

Nättyget och den vanliga snörningen gör att de sitter mjukt och bekvämt på mina fötter. Skosnöret gör dem mer lika vanliga skor än grodfötter. Bra för den som inte vill ha så mycket nyfikna blickar. Dock har snöret en tendens att snöras upp när man springer om man inte slår stenhårda dubbelknutar.

Löpning på olika underlag och i olika väderlek

Jag har sprungit uppskattningsvis 70% på grus, 20 % på asfalt och 10% på is eller snö. Det har varit både dammiga och torra vägar eller blöta och geggiga. Snitthastigheten har varit 5:16 min/km och som allra snabbast har jag sprungit 3:08 min/km.

På grus

Mest har jag sprungit på grusvägar av olika slag. Eftersom sulan bara är 3-4 mm tjock ger den en härlig känsla. Den skyddar fötterna bra mot vassa småstenar, barr och pinnar. Det är inga besvär att springa på grusvägar med stenar i storlek som ärtor. Stenar i storlek som en normal vindruva är obekväma och vassa stenar som närmar sig en golfbolls storlek undviker man definitivt att springa på mer än en gång.

På asfalt

Asfalt är hårt och jag är inte så förtjust i det. Det går bra så länge som asfalten är ren, men när det ligger stenar på som inte är något problem på en stig eller grusväg blir det genast mycket obekvämt.

I gegga, lera och regn

Här har Vibram Speed en svag sida. Mönstret i sulan är inte tillräckligt grovt för att ge riktigt bra grepp om man springer på blöta leriga stigar och vattnet sipprar in mellan tårna. Är det kallt ut så blir man snabbt frusen om tårna. Även tyget i ovandelen suger åt sig vätska som en svamp.

I kyla snö och is

Kylan i sig är inget större problem. Jag var orolig att tårna skulle exponeras mer för kylan än i vanliga skor, men rörligheten bidrar nog till att få fram nytt varmt blod. Med tåstrumpor i Merinoull i skorna har jag sprungit i femton minusgrader. Halkan är däremot ett stort problem. På blankis är skorna såphala och direkt farliga. På packad snö är det halt, men möjligt att springa. I lös snö är det inte alls bra eftersom man får in snö mellan tårna som smälter och när man blir blöt blir det iskallt.

Slitage och hållbarhet

Jämförelse mellan av slitage på sulan efter 230km respektive 50km. Klicka på bilden för att se i detalj.

När jag köpte mina första Vibram Fivefingers hade jag en del funderingar kring hållbarheten. Kunde en sula på bara ett par millimeter hålla eller var det slit och slängskor som som jag skulle behöva byta lika ofta som mina strumpor? Mitt första par var ett par KSO, men de ersatte jag nästan omgående med modellen Speed. Nu har jag loggat över 230 km löpning i mitt första par speed och cirka 50 km i det andra. Jag är positivt överraskad.

Som syns på bilden av båda parens sulor så ser det minst använda paret nästan helt opåverkat ut. På paret som jag använt över 230 km har det ytligaste mönstret skavts av lite längst bak på hälen och framme under två tår. Men det är ett mönster som bara är knappt en millimeter djupt och jag tror det är av mer estetisk än praktisk betydelse för jag upplever samma grepp i båda skorna.

Klicka på bilden för att skåda en nytvättad långmilare.

Efter några löprundor i värme och gegga så börjar skorna precis som alla andra skor att lukta lite pest. Då har jag plockat bort skosnörena och kört dem i tvättmaskinen i 40 grader. Jag har kanske tvättat dem fem gånger på ett år nu och inga sömmar har gått sönder och de ser nästan helt nya ut i färgen.

Slutord

Utan de här skorna hade jag nog inte sprungit alls idag. Att ta på mig dem fick mig att ändra löpsteg. Tidigare räknades jag som kroniskt hälskadad. Nu ser jag mig som frisk. Så även om de har sina nackdelar är det mina absoluta favoritskor och de verkar hålla ett par år till. Om jag fick konstruera en drömsko skulle det vara en Vibram Speed med grövre mönster i sulan som greppar även på vintern som görs i ett material som inte släpper i vatten mellan tårna.