Jag haft rejäl träningsvärk sen min första halvmara i lördags. Det var kallt, lite mörkt, allmänt oinbjudande och kroppen kändes tung, men jag bestämde mig ändå för att ta en uppmjukande runda i kväll. Trippade iväg på lätt träningsverksömma lår och vader i stillsamma 5:39. En märklig njutning började infinna sig på andra kilometern. Inne i mörkret i bokskogen på den tredje kilometern där jag egentligen hade tänkt vända om kändes allt plötsligt så vansinnigt lätt och skönt att jag småskrattande nynnade mot Peter LeMarc som sjöng i mina lurar att det finns inga mirakel. Jodå, det finns mirakel. Det kändes mirakulöst bra så jag fortsatte och tog ett varv runt Växjösjön också. Trippade glatt runt sjön i 5:00-fart utan att det kändes det minsta jobbigt konditionsmässigt trots att vaderna var tunga. Väldigt märkligt att det kunde kännas så lätt när pulsen ändå snittade 166. Undrar om appen möjligen mätte lite fel för pulsbandet satt lite slappt och gled ner ibland. Ska tighta till det nästa gång. Idag var det helt enkelt härligt att springa 8,6 kilometer i kvällsmörkret runt sjön. Folk som såg mig kanske undrade varför den långsamme fan sprang och log som den värsta Gebreselassie.